Betraktelser

CoronaExpress

12 augusti 2020

Coronaexpress tog sin början i slutet på mars, det var då pandemin bröt ut i Sverige men framför allt i Stockholm. Sjukvården hade händerna fulla och ambulanserna hade mer än vanligt att göra. I flera led gick förfrågningar om det fanns folk som kunde ställa upp och hjälpa till och sist hamnade bollen hos försvarutbildarna som på olika forum sökte hemvärnssjukvårdare för skarp tjänst.

Jag var redan i stadiet att jag letade efter någonstans att kunna få hjälpa till då hela min familj låg hemma smittade, med allt från packa prylar till att sanera när jag såg att sjukvårdare söktes. Ett kort mail om min utbildning och erfarenhet resulterade i att dagen efter är jag kallad på utbildning till Aisab utav försvarsutbildarna. Väl på plats så tas det tempen och man frågar om vilken ens normalgrad är samt om man har hosta.

Vi som klassades som friska fick gå vidare till lektionssalen där man berättade mer om covid-19, hur man klär på och av utrustningen och sanerar sig själv, bår och fordon. Vad våra arbetsuppgifter kommer att vara och även utbildning i syrgas samt prov för att få en delegation att få använda denna civilt. En snabb titt på båtarna och adressen till vart vi ska vara när vi går på vårat första pass vilket var för mig eftermiddagen dagen efter.

Är jag nervös inför mitt första pass? Ja
Var jag rädd mina första två dygn? Jag ljuger om jag säger nej.
Ändrades det efter ett tag? Jepp kändes som jag inte gjort något annat!
Skulle jag göra om detta om jag fick? Alla gånger jag är på väg tillbaka igen!
Hur ser jag på allt efteråt? Väldigt stor utveckling och högre kompetens, ännu bättre förståelse för sjukvården, det har varit tufft mellan varven men ändå rent krasst så roligt och spännande och intressant.
 

Tillbaka till första dagarna;
Då utgick vi ifrån södra ambulansstationen, det var rätt lungt, man visste ännu inte om att vi riktigt fanns, våra chaufförer kom från min gamla arbetsplats Samtrans, så jag fick åter arbeta med gamla kollegor vilket kändes roligt och tryggt.

Bilarna är blandade, det finns gamla ambulanser och vanliga Samtrans bilar som är ombyggda tillfälligt till ambulanser, allt är strippat och det finns så lite som möjligt i dom. Det ska vara lätt att sanera efter varje transport. Vi har våra saker i plastbackar för att det inte ska bli kontaminerat, i dessa backar har vi material för att sanera och göra rent oss, fordonet och båren. Vi har en med våran skyddsutrustning. Vi jobbar i ambulansens uniformer, brallor och T-shirt, ovanpå det har vi ett plastförkläde, handskar och skyddsmask 90. När det var som kallast och snöade höll man på att frysa ihjäl när man stog och huttrade ute när det var att klä av sig och sanera sig, när värmen slog till höll man på att smälta bort istället, på detta kompisen skyddsmask 90 att andas ur, det känns som att andas ur ett sugrör, man får se upp så att man inte spänner den för hårt (lyckades jag med ett par gånger) för då får man ont i hela ansiktet och huvudet.

Våra transporter skulle från början enbart vara prio 4:or vilket innebär att patienterna med smitta eller som har konstaterad smitta kunde gå själva och klara sig själva i hemmet. Detta kom att ändras relativt snabbt under april månad. Jag har hanterat syrgas så pass mycket att jag idag kan göra det i sömnen, jag har kört allt från ”friska” patienter till väldigt sjuka. Jag har tröstat och torkat tårar. Även om patienten har varit medvetslös har jag hållit i handen och pratat med personen. Pratat med oroliga anhöriga när vi hämtar i hemmen eller lämnat hemma, fått tacksamma ryggdunkar av läkare som tackar mig och mina kollegor för det jobbet vi gör. Det är mycket blandade känslor. Alla ställer upp och stöttar varandra. Vi kämpar för samma sak, att få ett slut på det här och hoppas att ett botemedel kommer.

Akuterna är fulla med människor, många är rädda och ledsna. Det är inte ”bara” dom vanliga typerna av sjukdomar och skador utan nu även covid-19 så många får vänta utanför. Tält placeras utanför där man får skriva in sig.
 

Jag har sett mycket runt omkring på sjukhusen och har en enorm respekt för en fiende jag inte kan se, för första gången fick jag använda min utbildning skarpt under en längre period något jag hoppas på inte ska hända igen samtidigt som jag ser att detta varit otroligt lärorikt och utvecklande, det har öppnat många dörrar för mig personligen men också vill jag ge utbildningen som hemvärnets sjukvårdare får som drillas hårt under utbildningen en stor applåd utan den hade inte jag fått kämpa sida vid sida med sjukvården och få hjälpa samhället på det viset jag fått göra och det är något jag är väldigt tacksam för!

Mina kollegor har förutom hemvärnets sjukvårdare även varit undersköterskor, karbinpersonal från SAS som gjort ett jättebra jobb och chaufförerna från Samtrans under ledning av försvarsutbildarna och Aisab, tillsammans har vi gjort en stor insatts och vi har hjälpt varandra och tagit hand om varandra när det varit lite tuffare.

Gällande hur covid-19 fortsätter att dra runt så önskar jag att ni alla är försiktiga, det har delats från sjuksköterskor och läkare hur det sett ut på iva och andra avdelningar, det dom skriver är sant så var försiktiga även om ni kan tycka att det verkar onödigt.

Jag vill avsluta med att tacka min familj som pallat med och varit ett stort stöd för mig, min sambo Joel som knappt sett röken av mig på sex månader, min chef Therese som hört av sig med jämna mellan rum samt mina kollegor från mitt ordinarie jobb som peppat och stöttat mig. Erat support har betytt mer än ni vet om!

Nu ska jag vidare men vi ses förhoppningsvis inte ute i fältet, tvätta händerna med tvål och vatten, håll avstånd!

Johanna

Besök i en overklig verkligheT

20 mars 2020

Måndag morgon. Garaget vid Terminal 5 på Arlanda är nästa tomt. Min minnesbild är att det i vanliga fall så här dags brukar vara kö in. Men det är inte ”i vanliga fall” just nu. Det är något helt annat. En märklig känsla. I ankomsthallen, precis utanför tullen möter jag upp min kontaktperson från Civilförsvaret. Vi är här för att dela ut information från Folkhälsomyndigheten. Informationen omfattar några konkreta råd i syfte att minska coronasmittan och texten uppmanar läsaren att söka saklig information på myndighetens hemsida.

Att stå här under dagen blir en betraktelse av en historisk händelse, paketerat i några korta berättelser och snabba möten.

Den digitala tavlan över ankommande plan blinkar rött. Nästan alla plan från SAS är inställda. Men några plan landar i alla fall och vi möter upp med information. Bland de första som kommer ut genom öppningen är hårdrocksbandet som fått avbryta sin Englandsturné efter några få spelningar. Nu är de tillbaka i Sverige med förlorande inkomster och besvikelse, hemkörda i ett nästan tomt plan. Planet som landat från Spanien är däremot proppfullt. Jag lyssnar på oron från det äldre paret som suttit på platserna bredvid en febrig man som hostat på dem hela vägen ifrån Malaga. Frågorna är många. Vad ska vi göra? Vad händer om vi är smittade? Oroliga ögon och relevanta funderingar. Jargongen hos golfarna som står och snackar lite längre bort är dock tuffare. De hade gärna stannat i solen. Och druckit öl.

Timmarna går. Jag ser mannen som möter upp sin fru med en stor bukett röda rosor. Och den unga tjejen som bryter ihop när hon äntligen får krama sin storebror, med orden ”jag trodde aldrig jag skulle kunna ta mig hem”. Ett litet barn dansar fram till sin pappa med ett glädjetjut. Hans bagagevagn är fullpackad med plastinrullade väskor som färdats över hela jordklotet.

En ung man kommer fram till disken där vi står bakom avspärrningsbandet. Med tårar i ögonen berättar att han missar sin brorsdotters dop. Han skulle flyga till dopet idag, men resan är inställd. Nu går han runt på Arlanda, vet inte riktigt vad han ska göra. Han är ledsen, såklart. Vi håller avstånd, men behovet att prata är stort. Att lyssna är en del av krishanteringen.

De ankommande ändrar karaktär. Ski-bump-killarna släntrar ut med sin avlånga packning. Säsongen i vinterparadiset avslutad i förtid. Allt är stängt och nersläckt. Tre tjejer från som pluggat i Tyskland har fått lämna sitt universitet. Inga elever få vara kvar. Det känns så klart snopet att avsluta mitt i terminen.

Stressade människor frågar efter vägen till anslutande flighter. Norrmän och danskar vill vidare. Alla vill ta sig hem.

Några dagar senare står jag på T-centralen, i samma ärende. Här är tempot annorlunda. De flesta går med målmedvetna steg till eller från sitt arbete. Många är pålästa, men en hel del tar tacksamt emot informationsbladet. För mig känns det nyttigt att komma ut i verkligheten, även om situationen känns overklig. Och det känns bra att vara lotta i dessa tider.

Carolina Rössner
Medlem i Sollentuna Lottakår.

Min plats i försvarsmakten

Ur Varma Kårar #1 2020

Jag heter Isabelle Holmér och har i ungefär ett halvår varit stabsassistent inom hemvärnet. En stabsassistents uppgifter består till stor del av expeditionstjänst men även en viss del signalering och radiohantering. Vårt syfte är att skapa spårbarhet av information som kommer in och ut från staben, platsen där förbandets huvudledning sitter.

När jag för två år sedan fyllde 18 och inte blev kallad till mönstring började jag undersöka olika roller inom Försvarsmakten, FM. Efter att ha kollat runt hittade jag till frivilligorganisationerna och lottakåren som erbjuder utbildningar till olika befattningar, dvs tjänster, inom FM. 
Jag genomförde två utbildningar:

GU-F, grundutbildning för frivilliga, och GK Stabsass, grundkurs stabsassistent. Den första utbildningen var en kortare soldatutbildning där jag lärde mig om FM, hur jag ska hantera vapen, sjukvård och mycket mer. Det var fysiskt och mentalt utmanande och GK stabsass var en utandning där jag istället fick ta in mycket teori. 

Till sist gjorde jag HV intro, en introduktionskurs till hemvärnet. Där blev det vapentjänst med AK4n, hemvärnets huvudsakliga vapen. På mitt HV intro fick alla även utbildning i att vara kvalificerade passagerare på sjösatta fordon då våra förband ofta verkar i stockholmsskärgård. Vi hade även en skyddsvaktutbildning på tre dagar. 

Min obligatoriska tjänstgöring inom hemvärnet har hittills varit en SÖF, stridsövning förband. I fyra dygn genomförde vi övningar för att stärka våra befattningars olika kompetenser samtidigt som det var en möjlighet för mig att lära känna mina kamrater. Jag har även deltagit vid en KU-helg, kompetens utvecklande helg, där vi hade kompetensprov med våra vapen för att få verka i fredstid.

En militär inriktning flyttar fokus från individen till förbandets gemensamma styrka, trots det har min tid inom hemvärnet varit mycket utvecklande. Varje år ska jag minst genomföra mina åtta så kallade ”avtalsdygn” av tjänstgöring för att vara redo och ställa upp med min militära behörighet när samhället behöver extra stöd.

Isabelle Holmér

Den ofrivilliga glidflygaren

Ur Varma Kårar #4 2019

Att våga lita till sin inre kompass:
Det är tidig morgon. En kall, frisk höstdag. Det ryker ur munnen när vi talar med varandra. Krispigheten i luften, naturens explosion i färger och förberedelser för en ny årstid utgör vyernas inramning.  Jag står på kanten av berget och blickar ut över dalgången. En oändlighet samsas med en inneboende ändlighet. Paradoxen av motsatsförhållandet. Ett tillstånd som bjuder såväl möjligheter som svindel i tanken. Att. Våga. Lita. På. Mig. Själv. Och. Att. Känna. Tillit. Till. Teamets. Kunskaper. Jag är utlämnad till kunskap och erfarenhet som ligger bortom min kontroll. Jag är genomföraren. Teamet är möjliggöraren och förberedaren. Bakom mig pågår teamets väloljade förberedelser inför min resa. Jag och en hang-glider, ett vi. Ett tillfälligt okänt vi. Det är vi som ska göra det möj­ligt för mig att känna tillförsikt inför steget jag tar över bergets kant. Ut i alltet, och intet. Det är idag det ska ske. Det är idag jag ska våga klivet över kanten. Rakt ut i oändligheten, friheten. Rakt ut i det stora tomma blå.

Jag har förberett mig, och jag är redo. Tanken på att jag inom några ynka tidsrymder kommer att segla högt över dalgången är på samma gång hissnande, skräckfylld och fylld av tillförsikt. För att komma vidare i min livsresa behöver jag göra det. Trotsa mina rädslor, våga lägga min tillit och behovet av kontroll i någon annans händer för mig endast att utföra. Allt för att bli det jag vet att jag är. Komma mig själv, mitt sanna jag närmare. Att våga utmana mig själv och ha modet att trots känslan av skräck och viljan att ge upp, möta mig själv. Trygg från djupet av mitt inre, min själ och min kunskap och erfarenhet. Att verk­ligen våga ta steget att vinna det jag är.

Jag tar sats, fötterna släpper taget om marken under mig och… Jag svävar högt upp i det blå, likt en fågel med sin totala frihet. Nedanför mig dalgången. Inom mig en känsla av tillfredsställelse. Jag kan plöts­ligt känna hur det som länge känts oupp­nåeligt är nåbart. Inom mig, när jag vågar.
Fritt ur mitt inre,

Cam Blid

Nu är jag soldat!

Ur Varma Kårar #3 2019

Ännu en gång flyger landskapet förbi under ytterligare en tågresa mot Falun. Denna gång är jag inte längre en rekryt som ska krångla på sig sin stridsväst för första gången och lära sig att skjuta i minus 20 grader. Nu är jag en färdigutbildad hemvärnssoldat som ska bevaka Kungliga Slottet tillsammans med min bataljon. Men hur var vägen dit?

Jo, allt började med att jag ryckte in i januari i Dalarna när vädret bjöd på iskalla vind­pustar och svårgenomtränglig terräng. Jag blev tilldelad ett logement och fick välja säng och skåp. I mitt logement bodde sex andra personer varav två tjejer – vi blev gruppen med flest tjejer i vår pluton vilket jag tyckte var riktigt skönt. Vi fick chansen att bolla tankar om hur man ska göra Försvarsmakten mer attraktiv för kvinnor vilket var mycket betydelsefullt och givande. Senare skulle jag bli förtroendevald för Nätverk Kvinnor (NK) och tillsammans med min rumskamrat skulle vi representera kvinnorna i vår pluton. Det kändes lärorikt och roligt att få göra en större uppgift som påverkade myndigheten och sitta i kompaninämnd med kompanichefen.
Så vad var det tuffaste? I min mening är det numera en sak att ha kyla som en farhåga, vilket den var för mig innan jag började, och en annan sak att faktiskt uppleva den. Jag tror inte man inser hur psykiskt påfrestande det är att veta att “nu ska vi övernatta i två dygn ute i skogen och det kommer vara minus 20 grader” och den konstanta ångesten över att ens vantar kommer frysa till is innan de hinner torka. Jag kommer ihåg att många blev utmattade när vi vistades ute mycket i mörkret och att det var olidligt kallt. I det civila kan man ju när som helst springa in i en butik eller åka kollektivt om man fryser, man behöver knappast vistas ute i mer än 20 minuter om man är på väg till jobbet och till exempel har möjligheten att ta bussen. Men det här var en annan sak. Att gå in i ett tält där allt blir blött för att snön smälter, för att sedan gå ut ur tältet där allt fryser till is - det är en obeskrivlig känsla. Jag tror även att vetskapen om att det är så det kommer att vara under en längre period är jobbigare än själva upplevelsen. I slutändan handlar det om att lyssna på sina befäls tips och trix för hur man höjer sitt stridsvärde.

En av mina starkaste minnen är ensamdygnet. Det var under vår sista slutövning som var en version av “Aldrig ge upp”, även kallad “Optimerat stridsvärde”. Under övningen hade vår plutonchef och ställföreträdande plutonchef blivit skadade och bortförda, plutonen blev en­sam kvar utan chef. Efter ett dygn i skogen blev vi tillfångatagna och fick var och en slåss mot olika fiender i ett förfallet hus. Sist av allt fick vi fly helt ensamma till ­skogen. Där byggde jag en nödbivack under en gran samt en eldstad av stenar som skulle värma mig under natten. Det kanske låter som en kuslig upplevelse – vem är inte rädd för att det ska komma en hung­rig björn och äta upp en? Men jag måste säga att det var nog den fridfullaste upp­levelsen jag har haft. Att i ett dygn kunna få vara alldeles själv och förlita sig på sin egen överlevnadsförmåga var verkligen ett prov på kompetens. Att ha klarat just detta prov är ännu roligare.

Ett annat starkt minne, men som dessvärre inte var lika positivt, var när jag skulle rädda vår ställföreträdande plutonchef under­ slutövningen då han blev skadad. Under det momentet fick jag rollen som sjukvårdare och skulle stoppa blödning­en på en punkterad lunga. När jag öppnade upp hans fältskjorta såg jag en fastklistrad fläskbit på hans bröst med ett hål i. En övningsledare sprang fram och började spruta låtsasblod på punkteringen. Jag fick “blod” på händerna och då började det kännas verkligt, särskilt med tanke på att han var duktig på att spela skadad. På något sätt lyckades hela gruppen glömma bort oss och drog sig tillbaka. Kvar var jag och en annan tjej i min storlek (vi var nog några av de minsta i vår pluton) och en 98 kg halvt medvetslös soldat med utrustning som jag inte ens har en siffra på hur mycket­ den vägde. Vi slet och slet, försökte släpa honom till bättre skydd med svetten rinnandes ner för våra pannor. På en halvtimme hade vi kommit ca 15 meter. Var inte någon på väg för att byta av oss? Det här måste ha varit det slitsammaste ögonblicket under hela utbildningen. Till slut kom det tre andra rekryterna som tog över, jag föll ihop bakom en sten och fick agera infartspost istället. 

Trots alla utmaningar och svåra stunder är jag mycket nöjd med utbildningen, även om ställföreträdande plutchefen kanske­ skulle velat bli räddad lite snabbare. Trots de allra tuffaste tillfällena, hade vi även otroligt kul. Vi blev ett väldigt nära gäng och majoriteten av oss tecknade hemvärns­avtal i Dalarna vilket innebär att vi kommer även att ses i framtiden. Nu är tanken att jag ska stå högvakt tillsammans med den bataljon jag är krigsplacerad i och det är alltid kul att umgås med mina kamrater från utbildningen och minnas alla de roliga stunderna ihop, t.ex. våra befäl som blev alltmer varma mot oss i slutet, vår muckskiva som slutade i en karaokefestival med befälen, eller de gångerna vi hade skyddsvaktsutbildning och fick agera utifrån olika roliga scenarion. Om det fanns en tidsmaskin skulle jag gärna vilja kliva i den för att återuppleva alltihop, både för att det är otroligt roligt men även för att bemöta utmaningar på ett sätt som jag nu har lärt mig tack vare utbildningen.

Danna

Ett år i lottorna

Ur Varma Kårar #2 2019

Det har gått drygt ett år sedan jag satte min fot i Sollentuna lottakår för första gången. Jag kan fortfarande komma ihåg min känsla av angelägenhet över hur jag kände då, att samhället blivit lite kallare och lite ­mer otryggt än det varit tidigare. Alla kna­siga presidenter med ­självhävdelsebehov,­ knäppare väder, terrorism, ökad polarisering och ökade klassklyftor; Kort och gott – ett mer otryggt samhälle där min över­tygelse vuxit allt starkare om att det var dags att hjälpa till och bidra. Att lära mig mer. Samt naturligtvis att bli bättre förberedd för att skapa trygghet för mig och min familj.

För visst är det upp till var och en av oss att vara med och bidra till ett varmare samhälle och att bry oss om varann? Jag är i alla fall övertygad att det både skapar stor samhällsnytta och att jag själv som person mår bättre av att faktiskt vara med och göra något, och vara med och bidra till att skapa det samhälle jag vill leva i. 

Vad har då året som lotta bjudit på? Ja, oj vilken resa! På ett personligt plan så har det varit väldigt utvecklande och ­lärorikt. Jag har lärt känna härliga, inspirerande och engagerade kvinnor som lägger ner sin själ i att bidra till samhällets krisbered­skap och skapa gemenskap för alla härliga ­medlemmar i kåren. Och jag vill extra betona att jag älskar den dubbla fri­villighet vi har, att vi ska delta för att vi vill och har lust. Det tror jag skapar extra motivation och engagemang bara genom att det vi gör ju faktiskt kommer från hjärtat. 

Under det gångna året har det varit ­mycket­­ fokus på utbildning och jag har ­skrivit en överenskommelse som stabsassistent i Stabspoolen. Det är också jättekul att så snabbt få möjlighet att hjälpa till i styrelsen som utbildningslotta för civila avtal, att vara med och bidra i vår nybildade digitala grupp, samt att få engagera sig i vår nya spännande Lottaakademi.  

FRG ligger mig också väldigt varmt om hjärtat. Efter grundkursen i höstas har jag tagit plats i vår grupp med FRG-ledare, där engagemanget verkligen flödar för krisberedskap och det lokala perspektivet.

Jag kan konstatera att ett år har gått väldigt fort. Att medvetenheten om att fri­villigrörelsen och Lottakåren behövs och är viktiga framöver gör att valet att gå med känns extra bra i hjärtat!

Kontakta mig gärna om jag kan hjälpa till med något gällande civila avtal; eller så ses vi på kåren framöver! 
Kram från 

Annelie

Soldat – jag?

Ur Varma Kårar #1 2019

Landskapet flyger förbi när jag sitter på tåget mot Falun. I fyra månader ska jag slipas till att bli en skyttesoldat för Hemvärnet. Så mycket som jag längtat till denna dag, men hur hamnade jag här?
Allt började en regnig och mörk novemberafton då jag precis hade börjat läsa natur på
gymnasiet. Jag hade börjat komma in i studierna i rask takt, men efter en nästan avklarad hösttermin kände jag att jag saknade en utmaning. Jag ville ut i världen och göra något som inte var likt något jag någonsin hade gjort tidigare, något som skulle förändra mig. Jag ville göra något som var större än jag själv och på något sätt bidra till världen.

Min lösning på min längtan var Google. Jag sökte på “militär för kvinnor” och hittade Svenska Lottakårens hemsida. Där såg jag två utbildningar för ungdomar som verkligen intresserade mig: Tjejlägret “Trotsa Motståndet” och Rookie. Eftersom jag då var 15 år, insåg jag att jag skulle hinna göra båda kurserna innan jag fyllde 18 år och sökte tjejlägret först sommaren 2016.

Lägret hölls på Gotland på Tofta Skjutfält där vi fick lära oss exercis, sjukvård, uthållighet och effektivt samarbete. Vi fick utmana våra gränser och oss själva. Mina instruktörer sa till mig att även om jag tyckte att min kunskap och förmåga liknade storleken av en pöl, så var den egen­tligen en stormande ocean. Den största lärdomen av lägret är att jag ska tro på min förmåga även om det emellanåt känns osäkert. Denna erfarenhet inspirerade mig till att fortsätta inom det gröna och gå vidare som lotta.

Sommaren därpå sökte jag Rookiekursen på Södra Skånska regementet P7 i Revingehed. Till skillnad från det tidigare lägret, fick vi här vara ute i fält. Det innebar att lägga förläggning, sova i armétält, öva på spaning och lära oss fälthygien. Jag kan erkänna att det var svårt att ha god sinnesstämning när det var 35 grader varmt i solen och en inte fick ta av sig fältjackan. Detta var en utmaning som inte liknade något jag upplevt tidigare. Ändå tyckte jag att det var bland det roligaste jag har gjort och denna erfarenhet fick mig att vilja utmana mig själv mer i livet. På grund av detta valde jag att söka till värnplikten.
När jag väl var kallad till mönstring i april 2018, hade jag förberett mig både fys­iskt och mentalt. Väl på mönstringen gick ISOKAI-testet mycket sämre än vad jag hade trott, jag fick ett streck och blev inte antagen. De sa att det var väldigt vanligt för tjejer i min storlek. Besvikelsen var kolossal, allt jag hade tänkt att jag skulle göra var nu borta. Men jag kom ihåg mina erfarenheter: Alla lottor som hade pratat så mycket om hur de hade slitit sig in på de tuffa utbildningarna för att de verkligen ville. Deras mod och ihärdighet inspirerade mig till att anta en attityd där jag aldrig ger upp och inte slutar anstränga mig när det kommer till något jag brinner för. Jag har Lottakåren att tacka för att ha lärt mig hantera underlag och arbeta hårdare för att lyckas nästa gång.

Jag sökte igen, denna gång i oktober. Jag kommer ihåg hur många marklyft jag lyfte innan jag klarade det som personalen under mönstringen hade sagt var passande för min vikt för att klara testet. Där stod jag vid ISOKAI-maskinen ännu en gång. Sjuksköterskan sa att denna gång skulle jag minsann klara det. Så drog jag. Höll andan innan hon sa: 474 Newton, du klarade det!”. Känslan var otrolig. Klarade jag det så klarar jag alla andra tester också, tänkte jag. Vilket jag gjorde. I slutet av dagen stod jag med en lapp där det stod att jag nu skulle rycka in i januari som Skyttesoldat för Hemvärnet. Jippie!

Så vad är det som händer nu? Jag förväntar mig tidiga morgnar, mycket smärtsamma muskler och frusna händer. Min önskan är att plutonen jag kommer tjänstgöra i är trevlig och att befälen är förstående. Jag tror att jag själv som person kommer utvecklas mycket och inse återigen att mina gränser räcker långt över det jag tror. Något jag ska bära med mig är ett citat av Alan Alexander Milne som jag fick höra under mitt första läger inom Lottakåren; ett citat som beskriver organisationens kärna och får mig att sträva vidare: “Lova att du alltid kommer ihåg att: du är modigare än vad du är medveten om, starkare än du verkar och smartare än du tror.”

Danna Vaschuk