Ett kåseri av Charlotta Didriksdotter
Kårchef 2006-2007
Lotta sedan 1998, Sollentunalotta sedan 2001

Redan första året som lotta i Sollentuna lk ”hamnade” jag i styrelsen… och många, många gånger har jag funderat på hur mitt liv hade sett ut om det inte blivit så.

Som heltidsarbetande sjuksköterska – med fyra tonårsbarn och hektiskt socialt liv hade jag ju inte tid… och ändå kunde jag inte motstå!

Utmaningen, gemenskapen och möjligheten till personlig utveckling lockade väldigt och mitt beslut har jag aldrig ångrat en sekund!

Åren i styrelse och som aktiv i kåren förändrade dessutom på många sätt mitt liv och delar av den resan tänkte jag ta med er på här!

När jag fick frågan om att ta över posten som vice kårchef visste jag ju vad som framöver komma skulle och det kändes spännande. Genom de gedigna ledarskapsutbildningar jag haft förmånen att gå genom lottornas och Försvarsmaktens försorg och då jag kände många av de aktiva lottorna var det en spännande utmaning och när dagen var inne att bli kårchef var jag redo!

Där började resan…

Styrelsemöten, protokoll, möten på förbundet, kårchefsord i tidningen, mailkorrespondens i oändlighet, representation i olika sammanhang, koll på ekonomin, utbildningar och ännu flera möten! Kåraftnar, kurser, utflykter och spännande människor – allt i en strid ström då vår kår då, liksom nu, var en väldigt aktiv och synnerligen levande förening.

Parallellt med jobbet som kårchef satsade jag också fullt ut på min egen militära utveckling och gick alla kurser jag behövde och deltog i större militära övningar. En sådan övning, Kompass-04, tillbringade jag i ett berg ”på annan plats” och under 14 dagar lärde jag känna personal och chefer inom landets högsta militära ledning. Detta visade sig påverka min egen resa i allra högsta grad…

I julhelgen 2004 kom en flodvåg som inte bara spolade bort och sköljde över – den rensade också ut och gav plats för det som var nytt. Jag blev uppringd av en av de chefer jag träffat i ”berget”, rekryterades som stabsassistent till Räddningsverkets insats i Thailand där Försvarsmakten bidrog med personal som stabsstöd.

Med några få dagars varsel fick min vice kårchef ta över rodret för kåren då jag försvann under två månader till sydostasien!

Det var en mycket omtumlade vistelse, ett hårt arbete och tung sorg men också en stark positiv känsla av att få göra skillnad och jag kände ett stort stöd hemifrån bla från kåren givetvis.

Väl hemkommen igen höll jag ett flertal föreläsningar om mitt arbete i Thailand och efter en sådan föreläsning kliver det fram en man, även han engagerad i frivilligverksamhet och aktiv i hemvärnet, tackar för en bra föreläsning och… Ja, vi gifte oss ett drygt år senare!

Resan gick vidare.

Kårens aktiva lottor – några av dem riktiga eldsjälar  – har alltid varit inspirationskällor och ”påputtare” när jobbet varit lite motigt. Kanske när möten hopat sig och det vanliga livet inte lämnat så mycket plats för styrelseaktivitet har det alltid funnits någon som kunnat ”rycka in” och hjälpa till. Jag upplevde aldrig kårchefskapet som ensamt, som ett chefsskap i många andra lägen kan vara – utan mer som ett teamwork där ordet ”tillsammans” var ett nyckelord.

Stödet från dem var också helt avgörande när jag våren 2007 blev sjuk och inte hade något annat val än att mycket hastigt lämna över stafettpinnen till min vice kårchef. Det var ett svårt beslut då jag hade så många idéer, så många planer för vår styrelse och vår kår. Jag kände verkligen att jag inte var ”färdig” – men livet gav mig där och då inget annat val.

Resan som kårchef var slut där – men inom det frivilliga försvaret fortsätter den! Som instruktör och aktiv inom Hemvärnet hoppas jag att få möta och inspirera många kvinnor och män som också vill göra skillnad.