Ett kåseri av Ingrid George
Kårchef 1990-93
Sollentunalotta sedan 1983

När jag gick på min första kårstämma och hamnade i styrelsen minns jag att jag tog upp frågan om jubileum direkt. Utan att veta hur gammal kåren var. Året var 1985 och vi hade just fyllt 44, så Mona Nordin tyckte nog att jag var rätt knäpp!

När kåren så småningom fyllde 50 år, 1991, hade jag hunnit bli kårchef och fick nöjet att leda kåren genom ett firande utan like. Med Eva Holmquist som min vice satt jag aldrig säkert, hon hittade på nya galna saker hela tiden. Som när hon bjöd in Sollentuna manskör till en påskfest utan att vi andra riktigt hade fattat vad hon tänkte. Den gången gick jag hem mitt i festen…  Men det var alltid Eva som hade tänkt på detaljerna, att det fanns ett ljus för parentation på kårstämman, en extra lottabrosch till mig som glömt osv. En bättre vice kårchef kan man inte tänka sig! Det fanns nog flera som tänkte att två stollar utan gränser var minst en för mycket, men Eva, som verkligen aldrig ser hinder som hinder, var mycket bra för mig och kåren, vi fick mer gjort, vågade mer och klarade mer, än vi annars skulle ha kommit på tanken.

En av de tankar som präglade tiden kring tidigt 90-tal var hur vi i vår lottakår skulle kunna ta hand om alla medlemmar som inte längre hade en lottakår att vara med i där de bor. Kunde vi fortfarande heta Sollentuna lottakår då? Frågan tappade sin aktualitet, för det var bara två kommuner som blev utan lottakårer, Sigtuna och Österåker, och deras medlemmar tog vi hand om. Därefter har inga lottakårer i vår närhet lagt ner sig.

En andra fråga från då är tyvärr fortfarande högaktuell, vad händer med Sollentuna lottakår om vi blir utan huvudorganisation? Redan då såg vi att SLK krympte och tappade mark, medan vi lokalt höll fanan högt, liksom idag. Kanske är vi inte längre så oroliga – Sollentuna lottakår kommer alltid att finnas kvar, helt bortsett från vår riksorganisation.

Vår lottakår har skaffat sig ett härligt galet rykte, och trivs verkligen med att vara utanför spelplanen, minst sagt. För vår riksorganisation är tyvärr så pinsamt omodern att man än idag inte tillåter män att bli medlemmar. Detta är sannerligen inget vi i Sollentuna står bakom, och vi har försökt att ändra på stadga och attityd. Men vår tantorganisation är tyvärr inte mogen en så självklar förändring. Sedan många år har vi löst problemet lokalt, genom att starta en vänförening, Sollentuna lottakårs vänner, SLKV, som ger alla män som vill tillgång till hela vårt lokala program.

Lokalt har vi ägnat oss åt att samarbeta. FOS växte fram i början av 90-talet, och vi hade riktigt roligt under de år det tog att lära känna varandras organisationer och börja värva till varandra. EvaH kallade det för att ”lotsa”, och vi gör det än i dag. För det är ju bäst att locka en nyfiken att bli medlem i rätt organisation med rätt engagemang, än att försöka bara tänka att vi själva ska blir fler. Huvudarenan för samarbete har varit att rekrytera medlemmar, tillsammans. Men samarbetet sträcker sig långt utanför värvning, för våra verksamheter är öppna för varandra – är man med på ett ställe kan man gå på allas möten och utbildningar. Centralt sitter samarbetet mycket hårdare inne, för där handlar det om pengar och legitimitet. Hemma i Sollentuna kan vi alla vinna på att samarbeta, pengarna får vi från kommunen just för ATT vi samarbetar.

Men ibland undrar jag om jag är riktigt klok! Under 29 år har jag varit medlem i en gammaldags damförening, med ursprung från 1941, och jag har varit på möten med denna förening nästan varje vecka. Vi håller inte ens till på något centralt lättillgängligt ställe, utan i mörkret vid en trist högtrafikerad väg och med massor med teslor från närliggande kraftstationer och järnväg.

Svaret är att Sollentuna lottakår, För­svarsgården, alla vännerna i kåren och de andra föreningarna är själva meningen med allt – att lära sig mer, att våga och att trivas!