Florence Nightingale och Marie Curie

Florence Nightingale
Hon föddes 12 maj 1820 i Florens och var en av grundarna av det moderna sjuksköterskeyrket. Hon fick sitt namn av staden Florens men växte upp tillsammans med sina brittiska föräldrar på familjens gård i England. Nightingales far var välbärgad och hon fick ett betydande årligt belopp som gjorde det möjligt för henne att leva ett självständigt liv. Hon valde att genomgå diakoniutbildning i den lutheranska pionjärinstitutionen Kaiserswerth, Tyskland.

Hon är känd för sin insats under Krimkriget då hon arbetade vid en sjukstuga i Scutari i den asia­tiska delen av Konstantinopel. Bland annat lyckades hon sänka dödligheten vid militärsjukhusen i Krim från ca 40 procent till 20 procent inte minst genom att i samråd med specialister förbättra de vedervärdiga hygieniska förhållandena på sjukhusen.

Som ett resultat av detta fick Nighingales välskötta sjukvård stor uppmärksamhet. När Storbritannien hade vunnit kriget blev Nightingale en nationell hjälte, vilket gjorde det möjligt för henne att, trots initialt politiskt motstånd, verka för en reformerad sjukvård.

Hon återvände till Storbritannien år 1857 och blev efterhand krigsministeriets främsta rådgivare i militärhygieniska frågor. Hon ägnade sig åt att utveckla sitt yrke och år 1860 grundade hon skolan Nightingale School of Nursing för sjuksköterskor i London. Hon gifte sig aldrig. Mot slutet av sitt liv vann hon stor berömmelse. År 1858 valdes hon som första kvinna in i Royal Statistical Society. Hon dog 90 år gammal i London.

Marie Curie
Marie Curie, född Maria Skłodowska 7 november 1867 i Warszawa i Polen, som då tillhörde Ryssland. Hennes första år var svåra; hennes syster dog av tyfus och fyra år senare dog även hennes mor. I skolan utmärkte hon sig genom sin enorma minneskapacitet och höga arbetsmoral.

Tidigt i maj 1891 reste hon till Paris under namnet Marie och studerade fysik och kemi vid Sorbonne. På Sorbonne träffade hon också Pierre Curie som hon gifte sig med den 25 juli 1895. De fick två barn tillsammans.

År 1903 fick hon nobelpriset i fysik tillsammans med Henri Becquerel och sin make Pierre Curie för forskningen om radioaktivitet. Hon var därmed den första kvinnliga nobelpristagaren. 

1910 invaldes Curie som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien.
1911 fick hon sitt andra nobelpris, denna gång i kemi för upptäckten av grundämnena radium och polonium. Hon fick grundämnet curium (Cm) och måttenheten Curie (Ci) uppkallade efter sig. 

1925 blev hon chef och hedersprofessor vid det nyinrättade radiuminstitutet i Warszawa. 

Under första världskriget upprättade Curie omkring 200 mindre röntgenanläggningar dit skadade soldater togs in för undersökning och behandling. Marie Curie dog 1934 i Sancellemoz av aplastisk anemi, som troligtvis orsakades av all strålning hon utsattes för i sitt arbete, vilket för det mesta utfördes i ett skjul utan att nödvändiga säkerhetsåtgärder vidtogs. Effekterna av joniserande strålning var inte klarlagda vid den här tiden. Hennes anteckningar (och till och med hennes kokböcker) från 1890-talet anses på grund av deras strålningshalt vara för farliga att hantera, och förvaras i blyfodrade lådor. Den som vill läsa dem måste ha på sig skyddskläder.