I Strindbergs fotspår på Kymmendö och Dalarö

Datum fastställt sedan länge. Vi som var med anslöt oss allt efter resans gång längst bak i pendeltåget, till Haninge C. En alert guide mötte oss, men innan vi hann följa henne upptäckte vi att hon skulle ha en helt annan grupp. Det löste Ulrika, som fick oss på bussen mot Dalarö och vidare med båt till Kymmendö. Ombord hann vi med en snabbfika och sedan kom vi till Strindbergs Hemsö. Där möttes vi av vår planerade guide ”Tessan”. Hon tillhörde släkten som ägde Kymmendö (som uttalas ”Tjymmendö” och egentligen ska stavas Kymendö!). Hon gav oss en insatt beskrivning av ön och dess koppling till Strindberg.

Beskrivningen av folket på Kymendö och folket i Hemsöborna stämmer blott delvis. Strindberg och några kamrater hyrde rum på Kymendö sommaren 1871 och Strindberg återkom sedan flera somrar fram till 1883. Sommaren 1872 skrev han där på åtta veckor prosaupplagan av ”Mäster Olof”. Senare var han i Lindau vid Bodensjön i Schweiz, behövde pengar och skrev då boken om sitt paradis ”Hemsö”. Men de verkliga förebilderna gillade inte berättelsen och han fick inte komma tillbaka.

Madam Flods förebilds barnbarns barnbarn äger och förvaltar ön. Det finns en gård med flera hus, bl a den som Strindberg hyrde, ett båtvarv och en krog (Carlsons bakficka) samt en handelsbod, och en bensinstation. De nuvarande ägarna är tre söner Wahlström, en sköter gården, en varvet och en krogen. På gården har man bl a fjällkor, en ras som riskerar att dö ut. I handelsboden finns bra litteratur om såväl ön som skärgården, mycket av det praktiska man kan behöva på en sommarsemester samt dessutom souvenirer förstås.

Från bryggan går en väl utmärkt stig genom gårdens ägor och över ön till Strindbergs skrivarstuga. Strindbergssällskapet har vårdat den, och genom ett litet fönster kan man se in i den lilla stugan där bord och stol finns kvar, liksom luckan genom vilken gårdens barn fick lämna Strindbergs måltider – författaren fick inte störas.

Utsikten därifrån är fantastisk. Vi gick den korta, branta biten ner till stranden och sedan i maklig takt tillbaka till ankomstplatsen, där krogen ligger. Vi vuxna njöt av såväl den engagerade berättelsen vi fick som av trakten. De tre deltagande flickorna Elin, Maja och Angelica (i vagn) var fantastiskt duktiga på att följa med, även om de antagligen var mer roade av korna och andra djur.  Gunillas vovve Walter var väl dresserad och troligen enbart intresserad av naturen.

Ulrika hade i förväg skickat ut en matsedel, vari­från vi fått välja vad vi ville ha. Så när vi kom var det bara att njuta av maten, alla rätterna fick mycket högt betyg. Det blåste lite så vi satt i en fin glaspaviljong alldeles vid Kymendö Sund. Efter kaffe och kaka satt några ute och njöt av solen, andra vandrade runt på ön. Den är cirka 2,5x1,5 km fågelvägen, men med en massa vikar och berg och stigar, så man kan gå länge om man vill.

Efter återfärden till Dalarö kom dagens enda lilla, och snabbt passerande regnskur, på kajen. Men där stod även vår guide till Dalarö, Lars-Olof (LO) Landin, som driver den numera privatiserade turistbyrån på Dalarö. Strindberg var för övrigt också sommargäst på Dalarö åren 1891-92. Vi fick en engagerad beskrivning av Dalarö, dess historia och framtidsplaner. Vi fick bl a se det lilla STF- vandrarhemmet, ett pannkakscafé i en bevarad liten stuga i Schweizerstil, det pampiga tullhuset, den gamla lanthandelsbyggnaden, som nu användes till utställningslokal för konstnärer samt det tidstypiska societetshusets utsida. Vidare fick vi höra om Anders Franzén samt bese den stuga som han använde som arbetsplats och sin samling av hundratals gamla prylar. Den hade bibehållits som han hade den, vilket väckte nostalgiska minnen från den äldre halvan av gruppen. Utanför stugan hade Dalarö fått en kopia av dykar­klockan, som hade använts när kanonerna på Wasa bärgades på 1660-talet.

Efter denna rundvandring åkte några hem medan andra var fikasugna. Flera ställen var stängda så dags, men guiden hittade en restaurang, där vi fick kaffe och dessert i solen på en utomhusveranda.

Återresan gick på motsvarande sätt per buss och pendeltåg, med ett allt mindre antal gruppmedlemmar efter färdvägen. Vi, Brita och Olle, klev av pendeln i Helenelund och gick sista biten hem, mycket nöjda till kropp och själ med denna välorganiserade och väl genomförda vårutflykt i Strindbergs fotspår. Tack Ulrika för en mycket bra och lyckad dag!

Brita Ågren, SLKV