”Kom och stilla din nyfikenhet. Vi ska vara på plats kl 17.30 för middag i klostrets matsal. Jag har varit där förut, det är rejäl mat med efterrätt! Du får gärna ta med dig en god vän, även män är välkomna”. Resultatet av dessa tre meningar i I Sikte var att 21 personer, varav en man, tre lottor från Norrtälje och en lotta från Saltsjöbaden den 8 april kom till Birgittasystrarna i Djursholm

Systrarna driver ett äldreboende, gästhem, retreat samt konferenser. Äldrehemmets gäster satt i en matsal jämte den där vi fick vår verkligen goda och rikliga mat. Senare på kvällen skulle ytterligare en grupp äta och senare övernatta i klostret, så systrarna har mycken kontakt med andra människor.
”Vår” syster Ida ledde oss upp till en samlingssal, kapellet, där hon livfullt berättade såväl om klosterlivet som om dess grundare. Den heliga Birgitta är den som grundat orden, hennes klosterregel stadfästes 1378. Men det blev problem i Sverige och 1595  tvingades de sista nunnorna lämna Vadstena kloster och fly till Polen. Vår syster förutsatte att vi visste mer om den heliga Birgitta än om Djursholms klosters grundare, moder Elisabeth Hesselblad.
Denna var uppenbart en starkt troende och kapabel kvinna. På 1890-talet arbetade hon i familj samt studerade medicin i USA, dit hon utvandrat från Sverige som så många andra, för att försörja sig. Hon blev katolik 1902, blev allvarligt sjuk, åkte till Rom och bodde hos karmelitersystrarna i det hus vid Piazza Farnese där den heliga Birgitta haft sitt kloster. Elisabeth tillfrisknade så småningom och 1906 vigdes hon till nunna. År 1911 inledde hon ett eget novisiat för Heliga Birgittas systrar. Hon reste till olika birgittinerkloster och insåg att regeln måste modifieras något för att möjliggöra Birgittinernas återkomst till Sverige.
År 1923 kom Birgittasystrarna till Djursholmshuset  ”en idealisk plats för vila och reträtt. Benämningen vilohem, i stället för kloster, var en eftergift för den tidens svenska fördomar” citerat från systrarnas mycket välplanerade hemsida. År 1935 öppnades det för svenskar sannolikt mer välkända vilohemmet i Vadstena och 1937 ett första kloster i Indien, numera finns Birgittasystrar i cirka 15 länder
Moder Elisabeth trodde att många svenskor skulle vilja bli nunnor i ett Birigittakloster, men så var inte fallet. ”Vår” nunna var svenskfödd, medan andra vi såg i klostret var från Indien. Denna övervikt av icke-europeer är något som tycks återkomma i många avseenden. Först 1873 fick svenska medborgare konvertera till katolicismen och först 1951 fick vi religionsfrihet varefter alla yrken blev tillåtna oberoende av trosinriktning.
Hur blir man nunna? De första åtta åren i kloster är man på prov. Om man sedan fortfarande vill bli nunna och de andra systrarna tycker att man är mogen, så får man vigas till nunna. Då lovar man att leva i fattigdom, kyskhet och lydnad. Om man ångrar sig, får man gå ur klosterorden.
Hur är det att vara nunna? Systrarna lämnar inte klostret ”i onödan”, läkarbesök, ja, men födelsedagar i sin ursprungsfamilj, nej. Knappt något tv-tittande utom några nyhetsprogram.
Dagsprogrammet innehåller bön, arbete, tid för bl a andlig läsning, mat, vila och rekreation.
De har semester, då kan t ex nunnorna från andra världsdelar åka ”hem”, men vår syster konstaterade att när hon bl a varit på olika vallfartsorter, så var det skönt att komma tillbaka till sitt kloster, där hade hon sitt hem.
Systrarna har alltid sin nunnedräkt på sig, den är grå, vit och svart och på huvudet har de en vit krona med fem röda prickar. Prickarna symboliserar Jesu fem sår. Den grå färgen är numera enhetlig världen över, förut kunde den ha olika nyanser, t ex ljusare i Indien. När jag kom hit 1952 reagerade också jag på att alla svenskar var så mörkt klädda.
Vår mycket lyckade visning avslutades i kapellet med kvällsbönen, kompletorium.