​Sitter nu här på ett krisledningsseminarium i Göteborg avseende el- och telekomfunktioner.  Vi är ett 70-tal personer som sitter i det ena tornet, av de två på Gothia Tower. Regnet ligger tungt över staden.  (varför regnar det jämt då jag är i Göteborg?).  Samlade är representanter från länsstyrelser, ett antal kommuner, telekomoperatörer,  elsektor, SOS-alarm, Post och telestyrelsen (PTS), Svenska kraftnät  och representanter från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) etc.  Syftet med dessa seminarier är att lyfta samtal kring hur samverkan kan se ut/ ser ut, i händelse av kris. Vi är fyra lottor som har delat upp oss mellan dessa seminarier som kommer att hållas på flera ställen i Sverige, detta då vi är med i den nationella telesamverkansgruppen (NTSG) via avtal med PTS.

Det som slår mig är att vi lever i ett ganska så sårbart samhälle. En kris är i stort behov av information/ kommunikation och samverkan bland alla berörda aktörer. Som det ser ut idag så har olika organisationer ofta sina egna system och dessa kan inte sedan prata med varandra. Hur vet man om den information som man har, kan vara intressant för andra? Betänk följande exempelvis: När Anna Lindh utsattes för knivöverfall, så satt ambulanspersonal på plats utan att påbörja räddning och väntade på polisen i en och en halv minut. Detta då man aldrig påbörjar någon räddningsinsats utan poliseskort vid ex. knivöverfall.  Polisen, å sin sida visste att gärningsmannen redan flytt området. Om ambulanspersonalen också hade haft denna information så hade de omgående kunnat börja med sin insats.  Ingen av aktörerna gjorde fel i sin hantering av händelsen, men visst hade man från ett medborgarperspektiv önskat att de hade haft samma information, samtidigt.  En annan reflektion som jag inte kan låta bli att fundera över är, vad vet man egentligen om vad man kan förvänta sig av varandra och hur gör man för att kunna samordna sina resurser med varandra?

Känns riktigt bra dock att det finns, bland de som sitter i det här rummet, en stor samarbetsvilja till att kunna finna gemensamma samverkans- och samordningsformer! Man är också intresserad av att ta del av varandras olika områden och den komplexitet som finns!

Vi börjar alla i samhället alltmer bli mer intresserade över vår krishanteringsförmåga vid händelse av en kris, hur vi kan finnas till hands och vilka förutsättningar som finns för att kunna avhjälpa det som kan komma att uppstå.  Här känns det ju inte mer än rätt än att faktiskt slå ett slag för FRG, frivilliga resursgruppen inom kommunen. På lokal nivå har vi ju där en möjlighet att kunna vara till stöd om det skulle hända något i vårt närområde.  Ju bättre förberedd man är för oförutsedda händelser desto bättre blir det och kunskap kan aldrig vara av ondo.