Genom åren har vi hunnit med en hel del resor. Inom landet och utomlands. Och våra idéer och önskemål har inte sinat än.
På följande sidor hittar du nu sammanfattningar av våra resor. De är alla hämtade från Lottabladet/I Sikte.
Följ med i bussen, flyget, båten och bilen på väg mot intressanta mål... och vi börjar med de senaste och tar oss sakta bakåt i tiden.

Finland 2010
Ur isikte 3 2010

Finlandsresan – några intryck
Att planera och genomföra en vecko­resa i ett annat land är ju faktiskt ett rätt vågat stycke. Nu är ju Finland hyfsat civiliserat, men man klarar sig inte på svenska, utan Google Translate kom väl till pass flera gånger, och skolengelskan. Väl på plats krävdes det ofta en finsktalande räddare. Och det hade vi. Martina löste upp problemet många gånger när förvirringen var total, till exempel när vi skulle kasta i oss en jättesen middag på ett hamburgerhak i Åbo. Utan översättningshjälp vid beställningen vet jag inte vad jag hade ätit. Jag vet egentligen inte om jag fick det jag ville, men gott var det.

Och gott åt vi alla dagar. Vi fick spännande upplevelser i form av studiebesök, museer, stadsvandringar, shopping och inte minst resans höjdpunkt Lottamuseet med Lottastugan i Tusby, vår kommuns vänort. Totalt 16 personer var vi och det var en lagom stor grupp för att nyttja egna guider och visningar på olika ställen, samtidigt som det gick att hålla ihop gänget, oftast. Vi hyrde två minibussar och hade ett konferensrum på båten. Ett bra format på grupp och väldigt roliga och trevliga människor, men det visste vi ju innan! Till och med vädret var bra, och vi blev solbrända i Finland i maj!

Vi var fem i arbetsgruppen som planerade. Ulrika tog ett helhetsansvar för att tänka lugnt och klokt och fånga upp lösa trådar när såna som jag och Eva H hittade på och rusade iväg. Hon höll detta ansvar hela resan igenom. Eva H var med mest i början och drog upp riktlinjerna och skapade ramprogrammet. Mot slutet krävdes det mer än planering och spånande, så tre av oss tog lite mer ansvar för det praktiska. Madde tog huvudansvar för bokning av båtresorna och bilhyrandet. Martina styrde upp programmet i Åbo och Ekenäs och vägen däremellan, samt Borgå, och jag tog ansvar för programmet i Helsingfors och Tusby. Bitarna höll ihop och alla verkade jättenöjda med programmet. Rätt otroligt egentligen att vi fick till det så bra, vi är ju inga resebyråpersoner. Planeringen var lagom ambitiös och tiderna höll utan stress.

Några saker har vi ändå utvärderat som skulle kunna bli lite bättre, nästa gång (vi längtar redan…). Och det handlar om villkoren kring boende och umgänge oss resenärer emellan. Det kan inte nog poängteras hur mycket hänsyn och tålamod man måste visa när man reser så här – 16 personer som visserligen känner varandra, men som inte brukar umgås så tätt och fysiskt nära. Vi har givit oss själva i läxa att tänka ännu mer på att skapa ett gott gäng med lite mer förberedelser innan vi åker nästa gång. Och kanske lite mindre rum än åtta-bäddars, för det är svårt att orka med varandra i det formatet i tre dagar och nätter.

Nästa år fyller kåren 70 år och då firar vi det med en kortare resa till Edinburgh för dem som vill. Men sedan, några år bort, är det dags att planera för en sådan här rolig, stimulerande och utvecklande resa till ett annat land eller en annan del av Sverige. En resa som leder oss lite bakom kulisserna, som visar godbitar av landet som man inte hittar som vanlig turist och som ger en smakbit av ett ställe man senare vill åka tillbaka till för att njuta ännu mer. Någon som har en idé? Som vill vara med och planera? För det ska sägas, att hitta på och planera har varit nästan lite roligt som själva resan. Läst och surfat och träffat intressanta personer och gått på museer här i Sverige och utbildat oss jättemycket för att sedan koka ner det till en riktigt bra resa.

Vi ses på nästa tur!

INGRID

Polen 2007
ur special I Sikte 2007

De häftigaste upplevelserna
Under vår lottakårsvecka i Polen var det några upplevelser som kom att sätta djupare spår hos mig. Jag delar gärna med mig, och jag tänker dela upp­levelserna igen, det vill säga återvända!

Ett sådant häftigt minne är när vi första morgonen i Katowice yrvaket tumlade ut ur hotellet och tog våra första stapplande steg på de polska gatorna. Alldeles intill där vi bodde fanns en glassbar och där provade vi förstås olika smaker och strutar. Så dök Halina upp och skulle handla något, och hennes glada utrop över barndomens glassrullsrån var obeskrivligt! Nästan 40 år efter förra glassen smakade hon på barndomens minne, och hon strålade av lycka. Så klart var vi alla tvungna att prova hennes glass också, och visst är det gott med mjukglass i rullrån, men Halinas glass var helt klart godast.

Auschwitz och Birkenau gjorde konstigt nog inte så starkt intryck på mig, kanske för att jag läst och hört så mycket, redan sett avgrundshemska bilder på resväskor, hår, skor med mera. För mig var det nog tuffast att bara gå runt på fälten i Birkenau, bland männens trähus och kvinnornas oisolerade tegelhus, och tänka mig den kalla vinden, den grymma bokstavligen omänskliga behandlingen och det torftiga korta livet som alla de människor som hamnade här tvingades genomlida. De flesta för att dö långt innan de varit där ett år. Och ondskan och ignoransen från vakterna, före detta livstidsdömda straffångar, går faktiskt inte att förstå. Hur mycket jag än resonerar logiskt kring deras egen rädsla och litenhet i sammanhanget.

Till Krakow måsta jag återvända för att uppleva stadens värme igen. Här blandas traditioner, kultur, historia och vänlig atmosfär. Närheten till bergen och alla svåra minnen i koncentrationslägren skapar en både vacker och skrämmande kuliss till det glada och trygga i staden, som klarade sig från bomberna. Det enkla, men supercentralt belägna, Sky Hostel var en perfekt bas för vandringar och restaurangbesök i den gamla staden. Och vi hann bara se kyrkan i Wawel, kungens bo­ning, så jag måste tillbaka och se slottet och konsten och inte minst floden igen.

Besöket nere i saltgruvorna i Wieliczka var till en början nästan overkligt spännande. Så småningom föll turistfällorna och kommersialismen som en blöt filt över oss, men det hindrade inte att jag kunde tänka mig hur det en gång var att arbeta där, en farlig, men mycket vacker arbetsplats.

Starkare var då att få komma in i klostret Svarta Madonnan i Czestochowa. Guiden var fantastisk, en äkta munk som visade och berättade om klostret, men som också kunde ge oss en dimension på religionen. Han hade en sådan lättsamhet kring sin katolska tro som bara en djupt troende, och född i sin tro, kan ha. Alla regler var viktiga att följa, men samtidigt förhandlingsbara och allt förlåtbart. En underbar livsfilosofi, kändes det som då i alla fall.

Jag hann inte riktigt fatta att vi fick se och vandra framför tavlan som givit namn till klostret. Men jag förstod att det var här, vid klostrets murar, som polackerna, med guds hjälp, fick stopp på den svenska krigshären då det begav sig. Och för detta var de inte lite stolta. Det är en märklig känsla att dyka ner i historien då vi var de värsta fiender, och nu dela och uppskatta var­andras minnen och insatser. Det ger hopp att även andra konflikter med krig och rövarstråt ska läka och bli spännande turistupplevelser i en framtid.

I Warszawa fick vi bland annat komma upp i det häftiga, fulsnygga Kulturpa­latset i city. Stalins gåva till det polska folket. Dock både byggt och betalat av polackerna själva! Jag kan förstå att det finns människor som helst vill riva skiten, för den symboliserar hela det sovjetiska förtrycket och allt vad det stod för. Det är lätt att i historiens spegel bara se Tysklands härjningar med Hitler i spetsen, men mycket, mycket värre har hela det polska folket lidit under ryssarna, genom många hundra år. Vi hade ju läst på lite innan vi åkte, och jag tänkte ofta på hur Polen som nation knappt hållit sig fast på kartan, men ändå hela tiden hållit fast vid sin identitet. Jag tycker det är rätt häftigt att Polen är med i EU, det är verkligen en symbolik, att ett av de mest härjade länderna finns kvar och står starkt. Palatset är i alla fall hur kultigt som helst, en sådan urtypisk sovjetisk skrytbyggnad som nu är byggnadsskyddad genom lag. Om man bara kunde lite polska skulle man kunna vandra runt i detta hus och uppleva en massa saker i flera dagar. Vi njöt mest av utsikten, men den var verkligen värd hissresan upp.

Att vandra på gettots mark i Warszawa var tyvärr rätt konstigt och svårt att riktigt förstå, då allt var rivet och där nu stod en nybyggd stadsdel. Vi hade ju sett film hemma, så bilderna av hur det såg ut i gettot hade vi inombords, och Annas berättelser gav ändå liv åt hur människor blev behandlade av nazisterna. Warszawa var för mig mer som vilken europeisk storstad som helst, hade inte samma själ som Krakow, men hade en stolthet och ett myller som vi inte hann utforska färdigt på bara tre dagar.

Dock gav det mig riktigt mycket att vi fick komma hem till Annas familj och prata med pappa (underbar stolt man, född och omflyttad på diverse olika platser i olika länder, men ändå helt och hållet polack), mamma (försiktigare framtoning, tjusig, nyfiken, stolt över sin familj), brorsan (änkling som bodde i ett tvillinghus intill föräldrarnas och drev ett framgångsrikt tryckeri) och roligast av allt åttaåriga Dorota, Annas brorsdotter (som ett klister på sin idol Anna, smart, vacker och så intresserad av världen utanför). Dorota skulle dagen därpå ta första kommunionen (mini-konfirmation) och var full av spänning inför detta. Vackra vita kläder var uppsydda, men vi kunde tyvärr inte vara med. Dock hade vi sett många sådana barn i klostret, så vi förstod lite av vad hon skulle få uppleva.

Korsriddarborgen i Malbork gav en ny dimension till religionen. Här fick vi under en guidad rundvandring kunskap och insikt i riddarlivet, återigen en anpassning till sträng religion och samtidigt vissa frihetsgrader, bland annat hur man kunde ta in kvinnorna i klostret, med stöd av att man måste ha service i sitt stränga religionsut­övande. Riddarna var ganska asketiska munkar, inte alls lika stöddiga som vi kanske tror. Och återigen fick vi uppleva den nutida stolthet med vilken man samlar in pengar och försöker återställa allt som förstörts av krig och fiender genom åren.

Och så slutligen kom vi till kuststaden Gdansk. Det är egentligen tre städer som vuxit ihop; Gdansk, Gdynia och Sopot. Vi bodde vid stranden och jag fick bada fötterna i mitt hav, Östersjön. Och här fick sand, hav, utsikt och byggnader tillsammans mig att känna en trivsam trygghet. Det var lite Fårö, det var lite Hangö i Finland och lite Simrishamn, bara på andra sidan havet.

För mig var det nog allra mest speciellt att känna nutidshistoriens vingslag, med fackföreningsrörelsen Solidaritets kamp mot kommunismen och för friheten, som ledde till det första fria valet i Östeuropa på 40 år, och som kom att bli början till Sovjetunionens fall. Det blev det sista, men också det allra starkaste, intrycket på hela resan.. Och jag har varit där, jag har stått utanför varvets grindar och känt mig lika delaktig som då, hemma i Sverige, i slutet av 80-talet, när jag var aktiv för Solidaritet och bidrog till smuggling av böcker och trycksaker.

Nu vill jag resa med lottakåren igen. Jag vill följa riddarspåret till Västergötland! Jag vill följa Östersjöns vatten upp till Finland, och lära känna deras, och vår egen, krigiska historia! Jag vill med egna ögon se det land som nu senast varit utsatt för det krig vi vill undvika, före detta Jugoslavien. Var åker vi först? När åker vi?

Ingrid George

Rymdresan 2005
Ur i sikte 4 2005

En reserapport från rymden eller Siljan runt på 48 timmar eller varför en dalahäst inte är den dalahäst den utgör sig för att vara
Fredagen den 7 oktober träffades nio glada kosmonauter/lottor i Sollentuna centrum vid 17:30 tiden för en gemensam avfärd inför rymdresan med vår rymdraket, en hyrd bensinsnål minibuss.

Vi packade in vår rymddräkt med syrgastub samt förtäring (bl a åtta kartonger med Mumsmums med fyra förpackningar i varje, tur att de är kalorisnåla) så att vi kunde börja vår resa.

En dryg timmes bilfärd senare skulle vi stanna för att inta lite Fast Food som ny har fått nytt namn, Slow Food. Efter drygt 20 minuters myrgångsväntande fick vi våra efterlängtade hamburgare med diverse tillbehör.

Färden fortsatte sedan genom ett mer och mer skymmande landskap med en härligt mörk stjärnhimmel med guidning längs vägen. Under resans gång efter ett tag började vi några att nynna på Indiana Jones-melodin då vi inte kom på hur temat till Star Wars gick men roligt hade vi på småvägarna fast vi inte såg sjön för alla träden som var i vägen. Efter några ytterligare timmar senare i bussen som Ewa W elegant körde anlände vi så småningom till Skeberg utanför Leksand för vår övernattning och vistelse under denna helg. Där mötte Tore och Yum Yum oss med en enormt stor gästfrihet. När vi var framme installerade vi oss i de olika husen och åt en kvällsmörgås innan det var dags att få några timmars sömn.

Lördag morgon kl 06:30 (ingen sovmorgon här inte), gemensam frukost och sedan avfärd för att lyssna på en guidning av Leksands Hemslöjd kl 08:00 där diverse inköp gjordes.

Sedan vidare färd till Tällberg (med alla lyxhotell) där Tore mötte oss för att ge oss återkopplande information om meteroitnedslaget i Siljan och intagandet av god våffla med hjortronsylt. Tyvärr var inte vädret på sitt bästa humör (dimmigt, redan på morgonen) så vi kunde inte se över till andra sidan men vi var på skrattande och gott humör ändå trots den bistra kylan som var ute.

Vi åkte vidare på väg 70 i bilkö till Nusnäs via Rättvik som hade marknad nej, här fick vi inte stanna och titta på alla saker som även finns på vår egen Edsbacka marknad).

Här i Nusnäs tillverkas den ”äkta” dalahästen. Vi var hos tjejerna Grannas som visade oss hur tillverkningen gick till. Vi handlade dalahästar, träskor, souvenirer mm febrilt så alla våra plånböcker sprängde alla gränser. Jag som bara trodde att hästarna bara fanns i trä i olika färger i en enda form fick nu se alla andra sorter som finns.

- Tänk att det finns dalahästar även i gelé- och chokladform, målade i påsk-, midsommar-, julsmyckningar och skidåkande hästar mm, Fantasin verkar inte sätta några som helst gränser i vårt kära Masrike.

Sen en snabb färd vidare mot Mora där vår lunch skulle intagas innan vi gjorde ett guidat besök på Zorngården. Efter denna visning så träffade vid tre lottor från Mora lottakår för att utbyta erfarenheter med varandra där vi även överlämnade vår fina kokbok och fick en fin ”äkta” dalahäst med oss hem. Hemfärden gick bl a via ett barndomsminne som Anki varit med om och som vi andra även fick ta del av.

Vid hemkomsten till Skeberg började vi förbereda kvällens middag där vi lite senare under kvällen fick oss ännu mer rymdkunskap av Tore från våra föranmälda frågor för att sedan fram emot småtimmarna få några timmars sömn.

Söndag morgon 07:30, mannekängupp­visning av Ewa W som visade oss sin egensydda Leksandsdräkt i tre olika varianter. Efter detta gemensam frukost innan rundvandring i Skebergs olika ”stadsdelar” (Skålhol, Gropen, Backen och Östanmor) skulle ske till fots.

Vi fick veta både det ena och andra när det gällde grannarna och lite om varje område.

Själv plockade jag under promenadens gång många härligt färgade lönnlöv, blommor, ljung bl a för att kunna njuta av hösten lite extra när jag skulle komma hem.

När vi kom tillbaka var det dags för packning och avfärd mot Gunilla och Björn Perssons hem utanför Leksand för att beskåda den nya bostaden samt intaga en mycket god lunch.

Efter lunchen åkte vi vidare till Carl Larssons Sundborn i Falun för ytterligare en guidad visning. Sedan åkte vi vidare hem för att sedan landa på Sollentunas marker igen vid 19-tiden.

Jag vill härmed uttrycka mitt stora TACK till alla som gjorde en insats för att detta kunde bli en sådan fantastisk höjdpunkt och möjlighet för mig att delta i. Det var en kul, lärorik och spännande helg som kommer att finnas länge kvar i mitt minne

OVER AND OUT

Kosmonaut Ulrika Hjelmsell

Mellansverige 2004
Ur I Sikte 3 2004

Resan till Kristinehamn
Morgonen den 3 september var vi en förväntansfull skara som på lite olika platser blev upplockade av bussen vi hyrt då det var dags för höstens planerade kårresa. Det kändes lyxigt att kunna bre ut sig på flera säten och att titta på video var det inte tal om då vi hade så mycket att babbla om!

Första stopp var Örebro där vi fick en spännande guidning på Örebro slott. En gammal Vasaborg där många kvinnor i olika tider satt sin prägel. Lunchen intog vi på den anrika Bielkemässen på I3. Vi fick en historisk guidning även där bland oljemålningar och antika vapen.

Innan vår bokade träff med Örebro lottakår så hann vi med en tur i modern shoppingmiljö såväl som gammaldags sådan i Skansenliknande statsdelen ”Wadköping”.

Örebro lottakår bjöd på kaffe, smörgås och god kaka på känt lottamanér så pratade vi oavbrutet från det att vi klev in i deras lokal till dess att det var dags att kliva på bussen för transport till förläggningen på A9 i Kristinehamn. Det är alltid lika roligt att höra om verksamhet, problem och tips från en annan kår och vi spred både ”pratlistan” och I Sikte till alla!

Efter god sömn för somliga (mindre god för andra *snark*) så bjöd lördagsmorgonen på strålande väder. Strålande skjutväder. Det var dags för AK4 lektion under ledning av två befäl från frivilligavdelningen på A9. Teori först och sedan några timmar på skjutbana. En del av oss har skjutit mycket, andra hade aldrig hållit i ett vapen – men alla var jätteduktiga! Rekylblåmärken på axeln gjorde sig inte tillkänna förrän senare så det var idel leenden när vi åkte tillbaka till förläggningen för lunch. Eftermiddagen blev idel kultur. Först museiet på A9 där gamla artilleripjäser trängdes med uniformer och radiomaterial från andra världskriget. Sedan vidare till den spännande Bojorten. Guidad stadstur  stod sedan på programmet under ledning av en bibliotekarier från Kristinehamn och i slutet av den hann vi in på en snabbtitt hos Helen Sperens, utflyttad Sollentuna lotta.

Rätt möra men glada avslutade vi så dagen med middag hos kårchefen för Kristinehamns lk. En kväll fylld med god mat, vin, sång och skratt!

Söndagens morgon var tidigt upp, städning av logement, ilastning i buss och avfärd (lite sorgligt med tanke på att A9 förmodligen snart är ett minne blott) mot en verklig höjdare. Det stod ”Dressintur” på programmet! Den som inte trampat dressin (och det hade inte jag) tycker jag skall prova det. Det var inte speciellt tungt, väldigt roligt och framför allt en fantastisk känsla att susa genom så vacker natur. Vi delade upp oss två och två så blev något trött i benen så gick det bra att byta. På bestämd plats stannade vi och intog medhavd matsäck och sedan var det bara att med armkraft vända sin dressin och trampa tillbaka igen! Den ömma axeln efter skjutningen fick så småningom sällskap av en tämligen öm rumpa kan meddelas!

Smidiga som gaseller hoppade vi in i vår fina buss igen (chauffören avstod dressinturen så hans rumpa var inte öm alls). Filipstad ringades in på kartan och dit styrde vi för att besöka Värmlands största knallemarknad; Oxhelga marknad. Det gjorde vi och den var stor! Jisses vad folk, försäljare och prylar!! Jag tror att Sveriges hela befolkning skulle kunna försett sig med strumpor för resten av livet med tanke på alla knallar som sålde just bara strumpor…  Alla fyndade efter eget tycke och smak och lyckliga och lite fattigare knackade vi sedan på hos Filipstads lottakår för en pratstund, kaffe och trevlig samvaro. Detta besök var kanske i kortaste laget men då vårt schema var tight så fick det bli ett kort men intensivt besök och sedan var det avfärd till en annan höjdare under denna resa: Guidad tur i Måltidens hus i Grythyttan. Det var oerhört fascinerande att få se denna spansk-svenska byggnad (hela huset stod på världsutställningen i Sevilla 1992) som i dag rymmer Carl Jan Granquists skapelse Gastromatiska akademin. Högskoleutbildning för blivande stjärnkockar och restaurangchefer. Vi höll aldrig på att kunna slita oss från butiken efter guidningens slut och det blev inköp av både gourmetkokböcker och karameller.

Resans sista stopp blev middag på en vägkrog och helt slut som artister landade vi i Sollentuna med omnejd först fram emot midnatt. En resa så totalt fullspäckad med intressanta, roliga och oerhört givande saker. Den kommer i alla fall jag att bära med mig länge, länge och jag vill rikta ett särskilt tack till följande personer: Ingrid George för fantastiskt arrangemang i samarbete med Helen Sperens. Donald Juhl, A9, för hjälp med förläggning och skjutlektion och Lottakårerna för att de på ett så väldigt trevligt sätt tog emot ett helt gäng lottor de aldrig träffat förut.

Charlotta Didriksdotter

Gotland 2000
Ur I Sikte 4 2000

När det ryska blev engelskt
Årets resa gick till Gotland. Som de flesta turister kom vi sjövägen till ön. Efter en natts båtfärd steg vi i land i Visby som har cirka 22.000 invånare av Gotlands totala 57.600. (Sollentuna kommun har 57.600 innevånare). På kajen stod det två minibussar och väntade på oss. Morgonen inleddes med en färd till Visborgsslätten och P18 som är samgrupperat med Militärdistrikt Gotlands stab och underhållsgrupp. På denna gamla exercisplats cirka tre kilometer söder om centrala Visby har regementet haft sin verksamhet sedan 1800-talet. Logementet, som inte var från 1800-talet, var både modernt och rent. Frukosten i matsalen blev en bra början på dagen. Vi hade fått den stora förmånen att få låna två minibussar från P18 under hela vår vistelse på Gotland.

Förmiddagen på fredagen inleddes med en guidad tur runt i Visby. Vår guide var en ”gammal” militär och hans fru hade varit kårchef i Visby lottakår. Han hade inga problem med att placera in oss lottor i sin sinnevärld. Vi fick bland annat se Visby ringmur som byggdes under 1200-talet av borgarna (=Visbys köpmän, vilka hade en stark anknytning till Hansan). Det blev en fantastisk rundtur. Vi fick lära oss mycket om Visbys historia och nutid.

Efter lunchen var det shoppingdags. Det shoppades nog ovanligt lite för att vara oss. Kanske var det det regniga vädret som gjorde att rätt stämning inte riktigt infann sig. Men ännu var det inte slut på historia utan vi tittade också på Länsmuseet Gotlands Fornsal. Tipsrundan i museet räddade dessa timmar som annars kunde ha blivit allt för tråkigt.

Trötta men fortfarande glada åkte vi iväg över Gotlands platta landskap (högsta punkten är Lojsta hed på 82 meter över havet). På Gotlands östra sida ligger Herrvik som sedan länge varit ett av Gotlands största fiskeläger. Här träffade vi två stycken gotländska bilkårister. Dessa tjejer, som var i sina bästa år, bjöd oss storstadstjejer på en spännande bergsklättring längs kusten av Herrvik. Vi höll fanan högt och klarade av bergsklättrandet. Om det var vackert?? Ja, fråga inte mig. Min koncentration befann sig strax framför mina fötter under klättringen.

Välförtjänta intog vi vår middag på Herrviks restaurang. Trötta åkte vi hemåt i natten och somnade i våra logementssängar.

Efter brunchen dagen därpå bar det iväg till Lummelundagrottan. Turistgrottan som upptäcktes av några Visbypojkar på 1950-talet. En tur ner i grottan var naturligtvis obligatorisk när vi nu stannade vid denna plats. Därefter bar färden av mot FBU-gården vid Fårö kyrka. På vägen besökte vi, som första ”civilister” efter ombyggnaden, en militär luftförsvarscentral.

Strax innan vi kom fram till Fårösund gjorde vi också en avstickare till Bunge och tittade på ”vår” gamla skola. (Lottornas flyglottaskola låg här förut och vi var naturligtvis flera som fick nostalgiska minnen.) Efter middagen på FBU-gården, gav sig ett gäng iväg till Sudersand och tittade på sandstranden samt shoppade (igen) hemslöjd som gjorts av en äkta Fåröbo.

Kvällen slutade i baren där den enda historien efter den andra uppdagades under kvällens gång. (Allt är numera censurerat och vi längtar alla till nästa barkväll av samma kaliber!)

Söndag förmiddag var vi tillsammans med 20 andra kvinnor som tillbringade helgen på Fårö för mera ”djupare” tankar och föreläsningar, om det kvinnliga och manliga psyket.

Man kände att de nog mest såg oss som ”kusinen från landet”. Guiden, tillika busschaufför, var en rolig och trevlig Fåröbo som pratade en utbredd Gotlandsdialekt. Vi fick i alla fall se en hel del raukar på turen.

Tiden började bli pressad och vi måste hinna med färjan innan lunchuppehållet. När vi kom fram till färjelägret fick Eva en ingivelse att vi skulle titta på den ryska kyrkogården som ”bara skulle ligga några meter bort” från färjan. Med gasen i botten, på små slingrande grusvägar och till slut ut bland sanddynerna kom vi fram till den engelska kyrkogården. Ja, du läste inte fel. Vid det här laget börjar tiden minska dramatiskt till det att färjan skulle gå till Fårösund. I detta läge gällde det att stampa gasen i botten och köra rally tillbaka. Vi hann.

Visby lottakår hade bjudit in oss på lunch på söndagen. Detta trots att de hade hemvärnsövning denna helg. En stor insats och uppoffring från våra gotländska lottakompisar gjorde verkligen detta till en lunch att minnas på Lottornas dag (10 september).

Vi fick till och med en Lottatårta till kaffet dagen till ära! Det är alltid intressant och roligt att höra andra kårers historia och nutid. I dag håller man bland annat på med att slå ihop ett antal lottakårer på Gotland. Kan det vara något för oss?

Dessa fantastiska lottor ställde också upp genom att ta tillbaks minibussarna från färjekajen i Visby till P18 när vi åkte hem på söndagseftermiddagen.

Sammanfattningsvis kan jag säga att detta var den bästa kårresan jag varit med på. Välplanerad och fullspäckad med aktiviteter hela resan. Ett stort tack till alla som gjorde den möjlig!

Ingrid Wallster

Östersund 1999
Ur I Sikte 2/1999

Ös i Östersund!
Glada lottor på Arlanda flygplats, vi skulle resa till Östersund. Klockan 23 gick flyget och vi kommer alla med. På Östersunds flygplats kom ett glatt gäng lottor och mötte upp oss. I två minibussar gav vi oss iväg till Östersund i den ljusa sommarnatten.

Det visade sig att några personer på någon mäss hade slagit vad om vem som kunde locka flest tjejer till partyt de hade. Vi kördes till mässen för att, robust klädda som vi var, ta en sväng om bland alla festklädda partyfirare, för att någon skulle vinna ett vad!

Klockan var halv ett på natten!

Sedan bar det iväg till två logement för att sova.

Sova och sova, en del engagerade sig med att slå in paket fram till klockan tre på natten!

Lördag morgon intog vi vår frukost i den intill liggande lottalokalen. Därefter åkte vi ner på stan för en guidning genom Östersund av Eva. Jag åkte iväg till flygplatsen för att hämta upp ytterligare en lotta, med namnet Lotta. Åter till Östersund, där vi nu åkte över till Frösö utsiktstorn. Här började en liten karusell eftersom det visade sig finnas flera utsiktstorn.

Vår buss hamnade vid något mindre torn med utsikt över Östersunds flygflottilj.

Den andra minibussen såg det riktiga utsiktstornet. På vägen tillbaka till Östersund tittade vi på Frösö kyrka.

På eftermiddagen var vi på Flyg- och lottamuséet utanför Brunflo. Trevligt att se lottornas historia på detta sätt. Mycket frivilligt arbete hade lagts ner på utställningen.

Brunflo hembygdsmuseum var nästa hållplats på resan för att där möta Brunflolottorna. Vi fick kaffe med massor av fikabröd. En ”liten” historiebeskrivning av Brunflo ingick också.

Resan gick sedan vidare till Brunflo skolmuseum och därefter till det berömda kastalet som ligger vid Brunflo kyrka. Om du inte vet vad en kastal är, så är det ett högt försvarstorn i sten. Där klättrade vi, några tappra lottor, uppför de gamla trapporna. En upplevelse utöver det vanliga!

Hungriga som små vargar anlände vi till Storsjön. En Frösölotta hade bjudit hem oss på strandmiddag för att vi skulle få träffa Östersundslottor från flera kårer. Det blev en mycket trevlig kväll med stor sångglädje.

Framåt småtimmarna övergick det hela till korvgrillning och lottahistorier vid den öppna elden vid strandkanten.

Vi tror vi såg sjöodjuret!

Det var nämligen oförklarliga krusningar som försökte få ner vår maskot i vattnet! Hjälteinsatser räddade dock vår maskot från att försvinna i Saltsjöns vågor.

Nästa morgon åkte vi på guidad tur till Frösön tillsammans med Michael Andersson, kapten och arkivarie. Vi så bl a Pettersson-Bergers sommarhagen.

Därefter åkte vi till Östersunds stora friluftsmuseum.

På söndagsmorgonen var vi trötta och nöjda, det var dags att åka hem!

Jag vill passa på att tacka alla från vår kår som organiserat det hela, alla lottorna från Frösön, Östersund och Brunflo mfl lottakårer som gjorde det möjligt för oss att få komma till Östersund. Ett stort tack till den/de som ordnade de fina minibussarna som vi fick låna. Ett lika stort tack till alla som bakade, lagade mat, fixade partytälten, bord och stolar, guidade och alla andra i Östersund som hjälpte oss!

Den som har gjort en resa har alltid något att berätta och det stämmer så bra in på denna lottaresa!

Tusen tack än en gång!

Ingrid Wallster

Östergötland 1998
Ur I sikte 3 1998

Våravslutning
Den 12 till 13 juni var vår vårresa bestämd. Med start från Sollentuna brandstation, med abonnerad SL-buss, kom vi iväg till Centralstationen. Där väntade ytterligare lottor. Färden gick vidare mot Linköping kommun, som har ca 120.000 invånare. Linköping, som ligger vid Stångån och Europaväg 6 samt järnvägen Stockholm-Malmö, är residensstad för länsstyrelsen i Östergötlands län samt för stiftsstad för Linköping stift.

Väl framme i Linköping åkte vi direkt till SAAB, som hade vänligheten att visa oss JAS på en fredagskväll. Vi guidades runt av en av testpiloterna vid SAAB, Ola Rignell. Här fick man sitt begär av JAS 39 Gripen tillgodosett. Gripen är världens första fjärde generationens stridsflygplan i aktiv tjänst. JAS är förkortning av Jakt Attack och Spaning. Gripen är ”flerrollskapacitet” vilket är en av egenskaperna som utmärker fjärde generationens flygsystem. Gripen kan ensam genomföra alla de typer av uppdrag som tidigare löstes av Viggen i tre olika versioner. Föraren trycker på en knapp  och flygplanet ändar skepnad mellan Jakt-, Attack- och Spaningsflygplan. För att kunna operera i tre roller kan Gripen beväpnas med en stor variation av vapen och laster. Mycket god prestanda, ett avancerat målutpekningssystem inkluderande en kraftfull radar, moderna vapen, ett omfattande system för elek­tronisk krigföring är viktiga faktorer för att skapa flexibilitet, framgångsrika uppdrag med en hög överlevnadsgrad vid alla typer av flyguppdrag. I Flyg­vapnet klargör en tekniker och fem värnpliktiga soldater Gripen för nytt stridsuppdrag i fält på mindre än tio minuter.

Efter denna visning var det dags att äta middag hos Fröken Jenny’s vid Bergs slussar. Bergs slussar består av två stycken slussar och ingår i Slusstrappans totalt elva slussar. Göta kanal byggdes under åren 1810-1832. Den man som ledde bygget var Baltzar von Platen. Det var tänkt att den skulle bli en transportled för varor mellan öst- och västkusten. Göta kanal är 190 km lång. Det var 58.000 man som grävde den tre meter djupa kanalen under 22 år. De 58 slussarna är knappt 32 meter långa och sju meter breda.

Vid Fröken Jenny’s mötte oss tre stycken lottor från Malmens flyglottakår. Det blev en glad och uppsluppen kväll. Servitören var på ett strålande humör och flirtade vilt med de yngre lottorna.

Vid halvtolvtiden kom vi så till AF2, Östgöta arméflygbataljon. AF2 ligger på Malmen vid Malmslätt. Malmslätt, tätort sex km väster om Linköping med cirka 5.300 invånare. Förutom att Malmslätt är förläggningsort för Östgöta arméflygbataljon, så finns även här Försvarets helikopterflottilj, Flygvapenmuseet samt Malmens flyglottakår.

Vi hade hyrt in oss i en kasern som för tillfälligt nästan stod helt tom. I två logement fördelade vis oss. På morgonen äter vi vår medhavda frukost som under dessa former blev enkel med bröd, juice och filmjölk.

Klockan nio var det dags att börja aktiviteter för dagen. Vi fick ett föredrag om AF2 av Peter Sjöstrand, st ch. En rundvandring på området ingick i föredraget. Tyvärr var de flesta helikoptrarna borta för tillfället. Arméflyget utbildar piloter och mekaniker till helikopterförbanden, som normalt understödjer brigaderna. Arméflygets uppgifter i krig är främst pansarbekämpning, material-, personal- och sjuktransporter men även eldning åt artilleriet. Från Östgöta Arméflygbataljon kommer också Arméns Vingar och Flygande mattan.

Malmens flyglottakår hade bjudit in oss på lunch. De bjöd på sill och färsk­potatis. Jättegott och mättande för hungriga lottor. Runt lunchbordet passade vi på att lära känna varandra. Efteråt serverades kaffe i deras fantastiska hus, Flygets Hus. Flygets Hus var nästan som ett museum av intressant historia från flyget. Karla Jansson berättade lite historia bland annat att hon träffat Tyra Wadner. Vi kom fram till att vi skulle försöka samarbeta med eventuellt en gemensam kårkonferens på Älvkarleö.

Från Flygets Hus gick vi till Flyg­vapenmuseet. Här möttes vi av en guide med brinnande intresse för museet. Efter ett kort föredrag gick vi på guidad visning. Flygvapenmuseet är ett statligt museum, med ansvar för flygvapnets, arméns och marinens flyg. Museets uppgift är att levandegöra det militära flygets historia och sätta in det i sin samhällsroll. I dag visas drygt 50 flygplan från de allra äldsta svenska militära flygplanen från 1912 fram till våra dagars Viggen i en inomhus- och en utomhusutställning. Tittar du på Tre kärlekar på SVT kanal 1? Ja, då kan du känna igen de plans om används i serien. Det finns också en unik utställning med figurer av Axel ”Döderhultarn” Petersson.

Mot Söderköping styrdes sedan färden i vår uppseendeväckande SL-buss. Tätorten Söderköping har cirka 6 600 invånare. Den ligger vid Göta kanal och Storån. Söderköping är en av Sveriges äldsta städer och var en betydande handelsort redan under medeltiden. I sina äldsta delar har Söderköping bevarat den medeltids, oregelbundna stadsplanen. Många sten- och trähus är gamla, bland anat den senmedeltida så kallade Braskens tryckeri och rådhuset från 1777. Stadskyrkan, Sankt Laurentii uppfördes cirka 1300 i batisk tegelgotik. Klockstapeln är Sveriges äldsta daterade, uppförd 1583 av Anders stapelmakare. Söderköping är också berömt för sin glass från Smultronstället. Glassen var vår orsak att göra avstickaren hit. Smultronstället hade en hel pärm med olika fantastiska glassuppsättningar. De visade sig var gigantiska. Vår tid började rinna iväg så fick vi tursamt nog ta med oss glassen på det lilla tåget, som utgick från Smultronstället och vi åkte en guidad rundtur i Söderköping.

Men nu började tiden rinna iväg i­från oss och med en snabb avfärd gav vi oss iväg till Norrköpings flygplats, Kungsängen. Här fick vi en otrolig inblick i hur det är att arbeta på ett flygledartorn genom en personlig guidning av trafikledaren och flyglottan från Malmslätts lottakår, Lillian Linnér. På trafikflygplatsen finns ett kontrolltorn, där trafikledaren övervakar flygplanens rörelser i luften och på marken och står i radioförbindelse med flygplanen. Från tornet har trafikledaren god överblick över flygplatsen och ger via radioanvisningar till flygplansförarna vid start och landning. I utbildningen av flygledare ges undervisning förutom i egentliga flygledarämnen också i meteorologi, informationsteknik, luftfartsinformation, flygorientering, luftfartslagstiftning och – förvaltning, ADB, engelska och flygräddning.

Efter allt detta var vi rätt möra på lördagskvällen. Vi åt en lättare middag på en bensinmack på vägen hem.

Jag vill, tillsammans med alla som var med, ge ett speciellt tack till Ingrid George som genom ett stort personligt engagemang gjorde denna fantastiska resa möjlig. Samtidigt vill vi också tacka Tuomo för att han ställde upp som chaufför. En bättre chaufför hade vi aldrig hittat! Tusen tack till er båda!

Resan var en av de bästa som jag varit med om i min tid som lotta.

Ingrid Wallster.

Estland 1994
Ur I sikte 3 1994

Kåren hade sedan många år planerat och drömt om en totalförsvarskurs under en resa till Estland. I mars blev den äntligen av och den var precis så underbar som vi hoppades. Nu har båtkatastrofen på Östersjön inträffat och vi känner oss berörda av den, eftersom vi så nyligen gjorde samma resa.

Vi tänker emellertid inte svika våra lottavänner i Estland och inte heller skämma minnet av en fantastisk utbildning och upplevelse. Därför längtar vi tillbaka till våra systrar i vårt grannland. Frågan om vi återvänder är inte om, utan när

INGRID G

Till österlandet vi for
Den 26-28 mars åkte vi, nio lottor, en Blå stjärna och två respektive till Tallin. Medan vi låg i hamn i Stockholm kom överstelöjtnant Stellan Bojerud och gav oss lite krigshistoria och bakgrund. Han pratade också om Jugoslavien, Ryssland och de baltiska staterna. Efter honom kom överstelöjtnant Per-Erik Fyr och major Valter Pella, bägge med estnisk anknytning. De berättade lit mer ingående om Estland. När de gått i land och båten lagt ut från kaj var det tid för shopping, mat och andra nöjen. När klockan slagit 00:30 tyckte vi att det var dags att ställa om klockorna. En timme för sommartid och en timme för estnisk tid, plötsligt var klockan 02:30 och alla blev genast mycket trötta och kröp till kojs.

Morgonen därpå klockan nio klev vi ombord på en buss där guiden tog oss med på en tur runt staden. Senare gick vi även på en guidad tur i gamla stan. Där handlade vi tavlor och stickade tröjor av försäljarna på gatan. Efter att ha intagit en välbehövlig lunch på en restaurang gick vi för att träffa löjtnant Toivo Treima från estniska försvarsstaben. Han tog oss med till hemvärnsstaben, där vi även träffade några lottor. Det blev ett mycket långt och glatt möte som vi alla hade stort utbyte av.

Den sista punkten för dagen var ett möte med Katrin Mandi, informationsansvarig på svenska ambassaden i Tallin. Hon tog oss med till ett konditori där vi kunde ta en fikapaus medan hon pratade om barnhem, sjukhus och olika behov av gåvor till dessa. Efter en lång dag i Tallin skyndade vi tillbaka till båten för ännu en kväll med god mat, shopping och många andra nöjen. Väl hemma på måndagsmorgonen var vi mycket trötta, men också mycket nöjda. Ni som inte var med – följ med nästa gång!

MADELEINE

Den viktigaste delen av resan
VI hamnade i Estlands Hemvärnsstabs lokaler. Inte av en slump direkt. Men när fem ”tjejer” från Estlands kvinnliga hemskyddsförening, motsvarande Lottorna, dök upp blev både vi och vår talare Toivo Treima glatt överraskade. Samtalet var strax inne på en jämförelse mellan våra organisationer. Trots att vi inte förstod varandras språk skrattade vi gott åt vissa beskrivande rörelser och uttryck. Bl a när Ingrid G beskrev hur våra uniformer såg ut och att det var män som skapat dem. Givetvis! För os i ett välfärdsland är det mycket svårt att tänka sig in i deras militära kurs- och övningsförhållanden. Med dåliga toaletter till vardags och dessutom då toalettpapper är en lyx. Att vi med primitivt menar ärtsoppa några gånger i veckan och ibland ont om t ex vatten. För några timmar.

De kämpar och vinner allt mer mark. Som tur är slipper de rekryteringsmotstånd, tjejerna kommer självmant till dem. Männen är de som ifrågasätter kvinnor i försvaret. För tillfället har deras organisation, NKK ca 200 medlemmar, och är alltså ungefär lika stor som vår kår. För dem verkar 40.000 medlemmar obegripligt.

När en kvinna, över 18 år, blivit medlem och betalat den frivilliga medlemsavgiften påbörjas en vapenutbildning på ca fyra dagar till en vecka. Ett eget vapen tilldelas hemma på myndigheten.

Sen är hon en ”allmän fixare”. Skaffar fram mat, lagar den, vårdar skadade mm. De har inte gradsystem som vi. Inte heller uniform.

Surprice! VI blev inbjudna att delta i deras sommarskola i år. För att jämföra och testa varandras system. Samt skapa en varaktig kontakt Estland-Sverige emellan.

Som vanligt hade vi en jättekul helg. Nu återstår bara en fråga: När och vart åker vi nästa gång?

ANNA VON BRÖMSEN