Ett kåseri av Martina Engsjö Lindgren
Kårchef 2010­–
Sollentunalotta sedan 2002

Född och buren i Finland som jag är så har jag förstås känt till Lotta-rörelsen under hela mitt liv. Men det var ju en historisk förening, något som fanns under kriget men som förbjöds genom Vänskaps-, Samarbets- och Biståndspakten (VSB) dikterad av Sovjetunionen. Det är ju också en sorts vänskap, ”pratar du med dom där så får du inte vara med oss”, men det förekommer ju överallt så varför inte mellan stater? Och eftersom det är allmänt känt att finska kvinnor varken räds fan eller björnen, så hur skulle då ryssarna våga låta dem gadda ihop sig??

Ingen lottakår i min ungdom alltså, men när jag sen flyttade till Sverige tänkte jag att nu skall jag minsann gå med i Svenska lottakåren! En sommar när det var något slag av jippo i Stockholm fick jag syn på några lottor som delade ut information, glad i hågen stegade jag fram för jag tänkte att även om jag inte var svensk medborgare kunde jag kanske göra något annat, sy fotlappar till de krigande lottorna eller nåt, vad visste jag vad lottor pysslar med i fredstid! Men det fanns inga möjligheter till medlemskap för utländska medborgare, fick kalla handen och tjejerna började snacka med varandra om något annat istället. Därmed kunde sagan ha varit all.

Några år senare blev jag i alla fall svensk medborgare och tänkte att nu skall jag väl i alla fall få vara med och leka, så jag skickade in en intresseanmälan. En glad lotta från Sollentuna ringde mig och såg till att jag kom till en kårkväll. När jag kom in på Försvarsgården möttes jag av en massa energiska människor som studsade runt likt positivt laddade elek­troner, måste vara ungefär så det är i laboratoriet i CERN… Det var styrelsemöte och man diskuterade och planerade och beslutade en massa saker och jag sa väl kanske och ja och hmm… lite här och där och sen var det inte längre läge att dra sig ur liksom.

Det är det som fortfarande lockar mig, håller mig kvar, peppar mig och ger mig energi att orka med en massa andra saker i vardagen, den där positiva kraften och överraskningsmomenten som finns överallt där vi lottor samlas. Det är ingen skillnad om det är hemma på kåren, en gemensam kväll med andra kårer eller en kurs i Älvkarleö – även om jag varit lite trött och modstulen när jag kommit så är jag alltid fylld av en massa energi och lust att göra saker när jag åker hem.

Sedan det där första mötet med lottavärvarna på stan har SLK skippat kravet på svenskt medborgarskap, vi låter oss inte längre styras av vilka försvaret säger att vi får umgås med (jämför Finland och VSB-pakten…) även om den som vill ha ett militärt avtal av naturliga skäl naturligtvis måste ha svenskt pass. Och vi har fått nya uppdrag, i dag är det jättelätt för mig att berätta för andra som undrar vad lottor behövs till i fredstid! Det civila samhället har upptäckt vilken resurs och kompetens som finns hos lottor och andra frivilliga organisationer, och fler och fler av oss sollentunalottor har idag avtal med kommunen om att ställa upp vid krissituationer.

Svenska lottakåren har alltså ändrat en hel del bara under de år jag hunnit vara aktiv medlem. Vi har blivit öppnare genom att fler får bli medlemmar, vi har blivit bredare genom att få fler uppdrag och bredda vår kompetens. Men samtidigt har vi paradoxalt nog också blivit färre. Det kan man antingen bli missmodig över, eller så kan man omvärdera hur man räknar. Vi är i dag det största kvinnliga nätverket för kvinnor i Sverige, men hur räknar man storleken på ett nätverk? Jo man räknar sina egna vänner och deras vänner och så vidare. Alltså skall vi inte stirra oss blinda på antal medlemmar i vår egen kår (även om det har en ekonomisk betydelse) vi skall också räkna med det samarbete vi har med andra kårer och andra frivilligorgani­sationer. Vi i Sollentuna jobbar ju i många frågor väldigt tätt ihop med FRO, Röda korset m fl genom att vi alla har medlemmar med avtal i Sollentuna FRG och så delar vi ju vårt hus, Försvargården med flera av de andra föreningarna!

Försvarsgården ja, aldrig kunde jag ana vilken betydelse den kåken skulle få för mig när jag letade mig fram dit första gången. Mörkt var det och det såg lite halvmysko ut där i uppe i skogskanten, så där som försvarbygg­nader tenderar göra. Första gången jag gick på en kårfest där hade jag nog inga större förväntningar, kunde det bli tråkigare festlokal? Men ah så jag misstog mig! Lokalen har förvandlats till allt från spökslott (Halloween) till english manor (afternoon tea) och det har varje gång varit som att träda in i en helt annan värld! Att kamouflering är en viktig detalj inom det militära kände jag ju till, men när ett gäng kreativa lottor är i full fart så kan det likaväl innebära att man kamouflerar en tråkig möteslokal till värsta festlokalen.