Vår kår genom ett halvt sekel
Sollentuna-Eds lottakår bildades den 10 mars 1941. Vid första sammanträdet valdes Helga Blomgren till kårchef. Medlemsantalet var nio. Vår främsta uppgift var att stödja Hemvärnet och den Fri­villiga Skytterörelsen. På det första styrelsesammanträdet antogs stadgar, och för att klara kårens administrativa arbete köpte vi ett kortsystem, material till arkiv och en stämpel för tjänstepost.

Som de försigkomna kvinnor vi lottor är, så kastades titlarna redan från början. Du-reformen infördes den 6 maj 1941.

Vi träffades och hade arbetsafton varannan tisdag i Turebergs skola. Lokalen fick vi låna utan kostnad, men ville vi koka kaffe kostade det två kronor per gång. El-energi var dyrbar på den tiden.

Det var vid den här tidpunkten inga problem att rekrytera nya medlemmar. Redan efter ett år var antalet med­lemmar uppe i 80 personer. Många av lottorna var ute och tjänstgjorde och kåren tecknade därför en kollektiv försäkring à 1,50 för 40 timmars tjänst­göring. Vår främsta uppgift var att stödja Hemvärnet med allehanda upp­gifter, inte minst ekonomiskt. För att få lite rörelsekapital betalade bland annat de lottor som var med på arbetsaftnarna 25 öre var gång de deltog. Även lotterier var ett sätt att skaffa kåren pengar. För dessa insamlade pengar kunde vi på hemvärnets övningar bjuda på förplägnaden. Delikatesser som choklad och kola fanns med i vårt sortiment till en ringa kostnad. Redan på hösten 1941 hade vi lottor samlat så mycket pengar att vi kunde skänka en fana till Sollentuna-Eds Hemvärn. Förutom förplägnadstjänsten hjälpte vi till på hemvärnsexpeditionen och i sjukvårdstjänst vid hemvärnets förbandsplats. Vi var också flitiga med att till exempel sticka strumpor och att sy snödräkter. Märta Thunberg, som blev kårchef 1942, hade goda kontakter med en garnleverantör, vilket naturligtvis bidrog till att vi kunde sticka så mycket som vi gjorde. Märta hade också med sig en skrivmaskin till kåren. Detta besparade oss många dyrbara kronor som istället kunde användas på annat sätt.

Under krigsåren var vi många lottor som hjälpte till vid genomgångshemmen för de finska flyktingbarnen. Vi hade ett eget fadderbarn som hette Annikki Elisabeth Tiitto. Hon var född den 14 december 1930 i Hapajärvi. Avgiften för vårt fadderbarn var 1 krona per aktiv medlem. Under dessa år hjälpte vi också till på Maria sjukhus med att ta hand om de sjuka. Lottor som var med och hjälpte till men inte på hemmaplan, var signallottor och reselottor. Reselottorna var med på de ofta långa resorna som de finska flyktingbarnen fick göra.

Eftersom läget var spänt i länderna runt omkring oss, var det viktigt att vi fanns till hands om något skulle inträffa. Den lotta som vistades på annan ort mer än tre dagar i följd måste anmäla det till kårchefen. Eftersom hemvärns­männen var inkallade även under julhelgerna åkte vi ut och hälsade på hos dem. Kårchefen tillsammans med några lottor åkte på julaftonens förmid­dag ut till förbanden i vår omgivning och delade ut fältjulklappar. Klapparna bestod oftast av cigaretter eller choklad. Att detta var uppskattat visar bland annat ett tackbrev från fältpost 63610 i januari 1945.

Varor kunde inte köpas fritt under krigsåren. Kåren fick därför begära licens för att köpa tvättmedel, handdukar, blåtyg för förkläden och muddar etc. Trots det behjärtansvärda ändamålet beviljades inte vår licensansökan alla gånger.

Kamratskap och sammanhållning frodades. Vår ettåriga födelsedag firades på Carlssons Pensionat i Tureberg. Festen kostade varje deltagare 1,50. Luciafester tillsammans med hemvärnet blev raskt en kär tradition. Sollen­tunagården invid Sollentuna kyrka användes som festlokal. När kåren fyllde fem år firades detta dels med vesper i kyrkan, dels med fest i Sollentunagården. Rikslottachefen Märta Stenbeck var med. För underhållningen stod bland annat signaturen Eld, Erik Lundegård från Norrviken, som var med och kåserade.

Medlemsavgiften var 1944 fyra kronor för passiva medlemmar och tre kronor för aktiva. Vi var duktiga på att spara ihop pengar. 1945 kunde vi köpa två kaffekokare, ett tält, en fältkamin och ett dokumentskåp. Med glädje och tacksamhet tog vi emot den cykelsläpvagn som grosshandlare Anderstedt skänkte till kåren. Transporterna med alla våra tunga saker gick nu mycket lättare.

På årsmötet 1945 valdes Gurly Janson till kårchef. Hon berättade vid ett senare tillfälle att hennes första uppgift som lotta var att sy snödräkter. För att hålla kostnaderna nere bestämdes 1946 att medlemmar som trots påminnelse inte betalat sin medlemsavgift skulle strykas ur medlemsregistret. Vesper som under några decennier och nu på nytt blivit tradition i kåren hölls under många år i Eds kyrka. Vesper har också hållits i S:t Eriks kyrka, Kummelby kyrka och som de senaste åren i Sollentuna kyrka. Den 6 november 1946 invigdes den fana vi erhållit på Svenska Flaggans Dag i Eds kyrka.

Samma år började vi diskutera att få hyra eller köpa en tomt för att bygga ett gemensamt hus för lottor och hemvärn. Kåren var bofast på flera ställen under 40-talet. Vi började med att träffas i Turebergs skola, därefter Klasro­skolan i Häggvik och därifrån flyttade vi till lokaler i källaren på Västerväg­en 31 i Skälby. I den lokalen hade vi våra träffar under en lång tid framåt. En hemvärnsgård byggdes och kunde invigas den 5 oktober 1948. Redan den 21 oktober höll vi vårt första årsmöte i egen lokal. Denna hemvärnsgård är inte densamma som i dag. Efter några år visade det sig att den hemvärnsgård vi fått inte var så bra. Därför skickade Hemvärnet, Lottorna och Röda korset en gemensam skrivelse i september 1953 till kommunalnämnden för att få en bättre gård.

På årsmötet året innan, 1952, änd­ra­des kårens namn till Sollentuna Lotta­kår. Märta Thunberg valdes på nytt till kårchef.

Det tog några år men 1955 kunde hemvärnsmännen börja bygga på vår nuvarande hemvärnsgård. Materialet till bygget var ett par nedmonterade baracker från Rydbo. Under byggnads­tiden, som pågick till hösten 1957, fanns vi lottor alltid till hands för att hjälpa till med förplägnaden. Den 22 september 1957 kunde gården invigas med pompa och ståt. Självaste prins Bertil var med och invigde. Som ett minne av denna dag finns på den öppna spisen inne i den stora samlings­lokalen, prins Bertils namnteckning och datum. Övriga inbjudna gäster var bland annat två lottor vardera från Danmark och Norge. Från styrelsen för Stiftelsen Sollentuna Försvarsgård fick kåren mottaga Hemvärnets diplom, som tack för allt det arbete vi lagt ned dels under den långa byggnadstiden dels under invigningsdagen. Som en extra hjälp från oss bidrog vi med 306 kronor som täckte kostnaderna för bränsle och telefoninstallation.

För att kunna driva verksamheten i kåren sökte vi bidrag hos Sollentuna dåvarande köping. Dessa bidrag hjälpte oss att till exempel anordna kurser i försvarskunskap, SLK-kurser, köpa kontorsmaskiner såsom skrivmaskin, stencilapparat. I dag använder vi kommunens bidrag till att bland annat täcka våra hyreskostnader.

Vart efter åren gick kunde vi fira både tio- och femtonårsjubileum. När kåren fyllde femton år samlades vi alla i matsalen i Häggviks skola på thésupé. Lottaförbundets ordförande Maria Brück deltog. I kåren hade nu bildats en sångkör som underhöll med sång och musik. Rosa Lewin kåserade och läste Kamratkedjan, som var hennes eget verk. Unglottorna var med och skötte serveringen som så många gånger förr.

Inom Sollentuna Civilförsvarsområde hade 1956 en samarbetskommitté bildats där Sollentuna Lottakår var med som representant. Samma år var vi med och tjänstgjorde i en stor civilförsvarsövning i april månad. Utöver förplägnadstjänsten, stod vi för expeditionstjänsten. Förplägnadstjänsten inbringade oss 276,36 i inkomster.

Under Ryttarolympiaden 1956 behövdes vi också. Den 9 juni serverade vi lunch åt 500 journalister och deltagare. Under själva tävlingsdagarna fanns vi med ute vid Fäboda på Järva­fältet med vårt marketenteri.

Ett bra sätt att få in pengar var att anordna lotterier. Vid ett av dessa lotteri­tillfällen kunde vi skänka överskottet till Sollentuna köping. Pengarna skulle användas till ett blyinfattat fönster i ett vigselrum i kommunalhuset i Tureberg.

Som ett led i spridandet av id-brickor, kom i februari 1957, dr Högman från Statens Rättskemiska laboratorium till kåren och tog prover för blodgrupps­bestämning av A- och B-personal. Kostnaden för denna blodgruppsbestämning betalades av Försvarets Sjukvårdsstyrelse.

På arbetsaftnarna arbetades det flitigt för de julmarknader som var ett årligen återkommande evenemang. Ett annat var surströmmingssupé på Svartinge hos Elisabeth “Kalle” Karlsson. Surströmmingsbegivenheterna upphörde någon gång i början av åttiotalet. Troligen på grund av ett för litet antal surströmmingsentusiaster. Högläsning ur någon trevlig bok kunde också vara ett inslag under en arbetsafton.

På årsmötet 1956 valdes Märta Matsson som ny kårchef. Märta Matsson hade som Märta Thunberg erfarenheter av lottarörelsen ända sedan slutet av tjugotalet. Medlemsavgiften var nu fem kronor, för unglottorna 1,50.

Kårchefen kunde på årsmötet meddela att behovet av A- och B-personal i tjänstegrenarna förplägnad och expedition varit mycket stort.

Det har ju inte alltid varit enkelt att rekrytera och entusiasmera nya lottor till rörelsen.

På årsmötet 1959 höll rikslottachefen Märta Stenbeck ett anförande om lotta­arbetet. Hon uppmanade oss att inte, förtröttas i vårt arbete, som trots allt fyllde en viktig funktion i vårt samhälle. Vi var inte den enda kåren som hade det motigt. Alla kårer runt om i landet hade samma problem.

På S:t Eriksmässans område hölls 1960 en mycket stor försvarsutställning, där vi naturligtvis var med och servade. För våra insatser där fick vi ett diplom från Lottaförbundet.

När Magda Ovenholm tog över kår­chefs­­skapet 1960, hade hon på våren hunnit vara med på en kårchefskonferens.

Året därpå 1961 var vi på nytt med och ställde upp med våra kunskaper. Nu gällde det en stor utrymningsövning som Civilförsvaret anordnade. Hela Kungsholmen skulle evakueras på sina innevånare. Av de cirka 250.000 stockholmare som berördes av övningen, var det ungefär 25.000 som tog sig till Arlanda. På sin färd dit åkte de genom Sollentuna där vi fanns på plats bland annat i Tureberg och Norrviken. Vi såg till att de fick mat så att de inte behövde bli hungriga på sin färd.

Just våra förplägnadslottor har gjort sig kända för att alltid ställa upp i alla möjliga sammanhang. Att tjänst­göra på FBU:s kursgårdar i till exempel Ånn, Rättvik och Tylebäck har förekommit flitigt. Elisabeth “Kalle” Karlsson tjänstgjorde i Ånn i mer än femton år. Några veckor varje gång. Många trevliga och roliga historier har berättats för oss yngre lottor från dessa tjänstgöringar och även från andra övningar där vi funnits med.

År 1962 blev Kerstin Belfrage kårchef.

Det finns naturligtvis många sätt att samla in pengar till kårkassan. Ett bland många andra var de silluncher som vi ordnade på sextiotalet. För­svars­gården hyrdes då ut till föreningar typ Gammeldansens Vänner med flera som hade dansövningar i vår fina samlingslokal. Att få sig något till livs emellan danserna var uppskattat. Tyvärr försvann den inkomstkällan när stiftelsen hyrde ut Försvarsgården till Stockholms läns Arbetsnämnd. Någon ersättning för de uteblivna inkomsterna kunde stiftelsen inte erbjuda.

En besparingsåtgärd som vi då tog till var att bara skicka ut en skrivelse per termin till medlemmarna. Övriga meddelanden sattes in i tidningen Norrorts notisspalt. Antalet medlemmar var i mitten av sextiotalet drygt hundra stycken. Trots att vi var många medlem­mar var det inte många som ut­bild­ade sig.

Vårt tjugofemårsjubileum firades med en fest på Försvarsgården. På förbunds­stämman samma år fick kåren en sköld till kårens fana med anledning av vårt jubileum.

Som vi alla minns fick vi i september 1967 byta sida när vi skulle köra bil, från vänster till höger. Två av våra lottor var med och hjälpte till med vägledning under omläggningen.

Seth Andersson testamenterade 1968 kontanter och obligationer till kåren. Han var bror till Ester Andersson som tidigare varit en hängiven lotta i vår kår. Vi stod fanvakt vid hans begravning. Arvet sattes in på vårt kam­ratfondskonto. Ett förbehåll fanns: pengarna skulle användas till nytta och uppmuntran till kåren och dess medlemmar.

Det Alfakök som vi kunnat skaffa användes inte bara flitigt av oss själva utan lånades många gånger ut till andra lottakårer och även till andra föreningar.

På sommaren 1969 var det sex lottor som slipade, spacklade och målade väggar och tak i Försvarsgården. Kåren kostade på allt material som behövdes i samband med reparationen.

Under sextio- och sjuttiotalet var vi ofta med och hjälpte till med utspisning på mörkerskjutningstävlingen Vintergatan, som gick av stapeln varje år i slutet av januari ute på I1:s område i Kungsängen. När I1 flyttade från Frösunda i Solna till Kungsängen våren 1970 hjälpte våra lottor till med serveringen vid den stora middagen där också kungen deltog. Före middagen hade en minneshögtid hållits ute på Järvafältet.

Vid prinsessan Sibyllas och vid kung Gustaf VI Adolfs bortgång stod några av våra lottor med i hedersvakten vid begravningen. En lotta deltog när vår nuvarande kung Carl XVI Gustaf gifte sig i juni 1976.

År 1971 slogs Stockholms lottaförbund ihop med Stockholms Skärgårdlottaförbund till Stockholms läns lottaförbund. Till ordförande valdes Birgitta Clarholm.

På årsmötet 1972 avgick Kerstin Belfrage som kårchef efter tio års ordförandeskap. Ingrid Gustafsson, som valdes till ny kårchef, hade året innan varit vice kårchef.

Antalet medlemmar i mitten av sjuttiotalet var drygt hundra och antalet unglottor var fem. Från slutet av sextiotalet och hela sjuttiotalet var antalet nyrekryterade lottor lågt. Intresset för lottarörelsen var inte stort. Våra aktiviteter på kåraftnarna var helt inriktade på den årligt återkommande julmarknaden, som i hela Sollentuna var allmänt känd som en julmarknad med kvalitet.

Vårt 35-årsjubileum firades 1976 med en supé på Försvarsgården. Inga-Britta Blanke, som valdes till kårchef 1975, tackade alla medlemmar för allt arbete de lägger ner för att kåren ska fortleva.

Vår kära Försvarsgård blev med åren allt mer sliten och 1979 var det på nytt aktuellt med att påbörja reparationer. Den här gången bistod kåren med nya gardiner till alla fönster på gården. Under åttiotalet hade stiftelsen successivt minskat på de externa uthyrningarna för att kunna behålla gården i ett fint skick. Reparationer av tak, målning invändigt och utvändigt och en upprustning av köket gjorde Försvarsgården till en trevlig och gemytlig mötesplats för oss frivilligorganisationer som hade sina lokaler där.

Då Inga-Britta Blanke avgick 1978 återinträdde Kerstin Belfrage. Hon övertog kårchefsskapet fram till 1980, då Ewa Johanson, medlem i kåren sedan länge, enhälligt valdes till ny kårchef.

Under åttiotalet skedde en genera­tions­växling. Många nya unga lottor kom till kåren. Aktiviteterna förändrades därför till att bli intressanta studiebesök och föredrag som knöt an till lottarörelsen.

När vi på hösten 1982 blev tillfrågade av lottaförbundet om vi kunde stå värd för en kårchefskonferens i februari 1983 accepterade vi detta. Konferensen hölls i lokaler i Församlingshuset vid Sollentuna Station.

Medlemsavgiften höjdes under åttio­talet höjts vid några tillfällen, bland annat på årsmötet 1982, då vi fått besked om att tjänstebrevsrätten skulle upphöra under 1983. År 1991 var medlemsavgiften 100 kronor.

Arbetet med att rekrytera nya lottor är krävande. För att underlätta arbetet bildades 1984 ett informationsteam, som bestod av flera lottor som hjälptes åt med informationsarbetet.

Ungefär vid samma tidpunkt, på initiativ av Ingrid George, kom det första numret av vår egen medlemstidning “Lotta-Bladet” ut. Tidningen har sedan dess kommit ut med ungefär fyra nummer varje år. I tidningen finns naturligtvis kårprogrammet utförligt beskrivet, men dessutom berättas det om kommande kurser och utbildning, beskriver kortfattat vad som hänt i kåren sedan sist, kampanjer, lottor som varit på kurs berättar och information om nya lottor som blivit medlemmar. Tidningen är en stor tillgång då det gäller att sprida information. För att kunna hålla oss à jour om vad som händer inom försvaret prenumererade kåren också bland annat på Armé-, Flyg- och Marintidningen. Tidningarna fanns tillgängliga på vår kårexpedition för alla som ville läsa dem.

På kårstämman 1986 avgick Ewa Johanson efter sex års idogt arbete. Ny kårchef blev Mona Nordin, som funnits med i kåren sedan 1978.

Till stämman 1986 var renoveringen av vår expedition klar. Väggar och tak samt hyllor och skåppartier hade målats vita. Ett skrivbord med tillhörande hurts fick vi av hemvärnet. Några inköp av kontorsmaterial gjorde rummet ännu mer ändamålsenligt. Efter beslut av stiftelsens styrelse fick vi skaffa telefon och kopplade in oss på samma telefonnummer som fanns på Försvarsgården.

Kåraftnarna har sedan 1986 inneburit öppet-huskväll varannan tisdag och däremellan kårafton med något program, föredrag, studiebesök med mera. Öppet-huskvällen används för att till exempel ha styrelsemöten, fylla i kurs­anmälningar eller bara vara en träffpunkt för den som känner för att träffa några andra lottakompisar.

Rekryteringen under andra hälften av åttiotalet innebar att vi av nittio medlemmar hade cirka tjugofem stycken under tjugofem år. Inriktningen på våra kåraftnar har vart efter nya unga medlemmar tillkommit ändrats till att mer ta upp ämnen som berör totalför­­svaret. För att alla ska lära känna alla träffas vi, oavsett ålder, på lucia­firande, påsksupé och våravslutningen. Dessutom blev vesper en årligen återkommande tradition, med fanor, lotta­löfte, lottaerinran. Samkväm efteråt tillhör.

Åttiotalet var ett decennium då vi lottor syntes mer än vanligt i press, bussar, tåg och tunnelbanor. Stora satsningar från riksförbundets sida gjordes för att profilera oss. Ett grepp var bland annat att skaffa en ny logotype. “Lottorna” säger mer än SLK, som är en förkortning bland alla andra. Naturligtvis hängde vi med i de nya svängarna och hade snygga vita kuvert med nya logotypen i gult och blått, och brevpapper även de med nya logotypen. När vi var ute och visade upp oss till exempel vid marknader och rekryteringskampanjer var vi klädda dels i våra uniformer, dels i den då nya vita och fräscha lottatröjan.

Att göra intressanta kårprogram tar tid och kräver planering i god tid innan. Styrelsen har de senaste åren redan på våren haft en planeringskonferens där höstens program tas fram. Detta fungerar bra och det blir inte lika stressigt framåt hösten när kåraktiviteterna börjar. För att ytterligare underlätta började vi hösten 1989 samarbeta med våra grannkårer Upplands Väsby, Järfälla och Danderyd. Vi ordnade en gemensam kårafton per termin med ett intressant studiebesök eller någon bra föredragshållare. Resultatet var positivt.

Idrott
Lisa Lundborg blev redan 1942 vald till idrottslotta. Hon entusiasmerade övriga lottor till stordåd inom idrotten för lång tid framåt. På Lisas förslag anslogs 100 kronor till idrottens främjande inom kåren. Detta var 1944 och 100 kronor var en stor summa pengar.

Kåren hade stora framgångar inom idrotten. Flera vandringspris hamnade hos oss, bland annat Lottaförbundets vandringspris i orientering för åren 1946-48 samt 1950-52. Kåren skänkte då ett vandringspris till förbundet, som vi själva råkade vinna och ta hem 1955. När kåren 1956 fick förfrågan från Lottaförbundet att ställa upp med ett nytt pris, tackade vi nej med förklaringen att vi behövde alla våra pengar till att inreda vår nya hemvärnsgård.

Några lottor ägnade sig åt ridsport. En ridkurs anordnades på Edsbergs Slott och de lottor som ville rida fler gånger än vad kursen medgav kunde köpa överblivna kuponger för 1,50 per styck.

Gurly Janson och Lisa Lundborg deltog i Nordisk Huvudstadstävling i Köpenhamn den 28-30 september 1951. Tävlingen var en fälttävlan där både lottor och hemvärnsmän deltog. Intresset för pistolskytte var stort. Vi fick låna pistoler från Fo44 och som instruktörer hade vi några polismän. 1957 gick det inte längre att låna pistoler om vi inte var medlemmar i någon skytteklubb.

Fälttävlan som Lottaförbundet anordnade varje år deltog vi ofta i. År 1956 var det första året unglottorna kunde delta i fältävlan. Tävlingen gick ute på Lida friluftsgård och Birgitta Ås blev först bland flickor mellan 14-16 år. Samma år var Ulla-Britt Sundberg med i en fälttävlan ute på Bosön. Hon var med i lag “Peter” som kom på första plats. Momenten som ingick i tävlingen var kartläsning, orientering och avståndsbedömning. Under några år i slutet av femtiotalet och första hälften av sextiotalet deltog Margareta Anderson och Lillan Carlsson i flera Nordisk Huvudstadstävlingar och visade framfötterna. I lagtävlingen representerade de laget från Sverige. Men de tävlade även individuellt med stora framgång­ar. Lillan blev tvåa i befälstävlingen 1961. Margareta blev 1966 etta individuellt och i klassen befäl individuellt blev hon tvåa. I Hallingdal i Norge vann Margareta 1962 en fälttävlan. Hon var på fältkurs där. Som avslutning på kursen släppte man ut de svenska och norska lottorna i fjällvärlden. Banan var fem kilometer fågelvägen. Det var en svår tävling med de vanliga fälttävlanmomenten orientering, kartläsning och målspaning.

I Nordisk Huvudstadstävling ingick fem moment, fri- och punktorientering, målspaning, kartläsning från station, hinderlöpning och sjukvård.

Eftersom vi var så aktiva och duktiga i orientering kunde det på varje årsmöte delas ut orienteringsmärken i mängder och i olika valörer. Förutom orientering deltog många lottor i vinterfälttävlan vilket innebar skidåkning.

Lisbeth Pettersson valdes till idrotts­lotta 1968. Även hon gav kåren ära med att få vara med i laget från Sverige i Nordisk Huvudstadstävling 1970. Sverige kom på andra plats. Senare på hösten 1971 anordnades på Lisbeths initiativ en höstfälttävlan i Törnskogsterrängen. 53 lottor var med i tävlingen. Bidrag till priser fick vi bland annat från Hemvärnsförening­en och hemvärnscheferna i Sollentuna och Järfälla. Hösten därpå, 1972, vann unglottan Hillevi Gustafsson i sin klass U/A. Hillevi Gustafsson fick också representera Sverige i Nordisk Huvudstadstävling i Oslo 1975. Intresset för idrott har sedan dess inte varit så stort. Kåren blev medlem i en lottagrupp vid namn Delta 1983. Den gruppen var helt inriktad på idrottslig verksamhet och anordnade kurser och andra aktiviteter dit idrottsintresserade medlemmar i kåren vände sig. Delta fanns kvar till 1986.

Under de senaste åren har Eva Holm­quist försökt entusiasmera oss för orienteringens mystik. Några sköna vårkvällar har vi gått ut i skogen och försökt oss på den svåra konsten att hantera en kompass. Eva själv är duktig på detta och utbildad färdledare. Hon har på riksförbundets förfrågan under en vecka sommaren 1988 och 1989, varit färdledare för unga lottor mellan 17-20 år, under en vistelse i den jämtländska fjällvärlden. Även hemvärnsungdom har varit med på fjällmarschen.

Sångkören
Kåren bildade, som så många andra kårer, en egen sångkör i mitten av femtiotalet. Under några år tidigare hade vi ekonomiskt bidragit till bildandet av en musikkår inom Stockholms lottaförbund.

Kårchefen Märta Matson tyckte att Gertrud Jansson var lämpad för denna uppgift. Gertrud åkte på sång- och dirigentkurs på Ersta diakonianstalt och sedan under åren också till sång­ledarkurser både i Sigtuna och på Stefans­gården. Av detta blev en kör med sexton sjungande lottor. Under sju år underhöll kören på kåraftnar, lucia­fester, möhippor med mera. I etern hördes kören sjunga i Sigge Fürsts Frukostklubben. Tillsammans med andra körer, som också var anslutna till Sveriges Försvarskvinnors Sångarförbund, sjöng kören vid vesper i många av Stockholms kyrkor. Kören sjöng till och med i Uppsala domkyrka, dit den blivit inbjuden av lottorna i Uppsala. Tågresan till Uppsala gick i sångens tecken. Vid slutstationen stod alla resenärer runt omkring dem och lyssnade.

I domkyrkan hölls vesper och kören sjöng bland annat som avslutning “Lovsång”. Efteråt samlades alla till samkväm i Odinslund där kören underhöll med sång.

Sångarförbundet som bildats genom SKS, Sveriges Kyrkliga Studieförbund, anordnade sångcirklar, där Gertrud Jansson ledde en cirkel i Sollentuna. Sånglottorna hade egna arbetsaftnar och träffades var fjortonde dag för att öva.

Körflickorna var också duktiga sömmerskor och anordnade lotterier, med egenhändigt gjorda priser, för att dra sitt strå till stacken vad gällde kårens ekonomi. Överskottet på ett lotteri bekostade en ny ridå på Försvarsgårdens scen.

Kören upphörde tyvärr och skälet till detta var tidsbrist.

Julmarknader
För att förstärka körens ekonomi har julmarknader varit en bra inkomstkälla. I kåren har funnits flitiga och mycket duktiga lottor som egenhändigt tillverkat vackra saker till försäljning och även till vinster. Julmarknader med tillhörande lotterier har pågått sedan fyrtiotalet. Under femtio- och början av sextiotalet hade vi tombola i dagarna tre på olika ställen i kommunen. En julmarknadskommitté bildades 1958 med Greta Ekberg som sammankallande. De hade till uppgift att planera, för den årliga julmarknaden. Ansvaret för julmarknaden hade Elsa Ågren sedan ända fram till i början av åttio­talet. Marknaden bestod inte enbart av lotterier utan även försäljning av hantverk, hembakat bröd, kaffeservering och för barnen “Peka Rätt”. Julmarknaderna har varit på olika ställen. Till att börja med på Försvarsgården, därefter i Edsbergsskolans matsal ända till mitten av sjuttiotalet då vi flyttade till Takstugan i det nybyggda Sollentuna Centrum. När sedan Takstugan hyrdes ut permanent till en konstskola, flyttade vi tillbaka till Försvarsgården.

Unglottorna
En unglottaavdelning fanns redan från början. Helga Blomgren valdes till unglottaledare. När hon sedan avgick 1942 saknades det under några år en unglottaledare. När sedan Margot Atter och Gunvor Berg tog vid gick avdelningen med i Sollentuna Ungdoms­råd 1945. Ekonomiskt bidrog kåren till unglottaledarkursen. För att locka flickor till unglottaskolan satte man upp broschyrer och informerade på skol­orna. Under några år var avdelningen vilande. 1953 tog verksamheten fart igen. Ulla Sundberg valdes till ung­lotta­ledare. Arbetsaftnar hade de var fjortonde dag. Kerstin Brandt utsågs till gruppchef för unga lottor under 16 år 1957. Unglottorna var med på ung­lottakonferenser, unglottadagar och naturligtvis gick de kurser på ung­lotta­skolan.

Avdelningen fick ett stipendium på 160 kronor från Ungdomsrådet för perioden 1953-1956.

Vid vesper i november 1955 invigdes tio unglottor i Eds kyrka. Unglottorna tågade med fanor i spetsen in i kyrkan och ställde sig framme i koret. Varje lotta läste sin del av Unglottornas Minnesord och fick sitt ljus tänt. Kårchefen Märta Thunberg delade ut en unglottabrosch till var och en.

Unglottorna hjälpte ofta till vid övning­ar och fester där hjälp behövdes med servering. De fick 30 procent av inkomsten vid de tillfällen där enbart unglottor deltagit i tjänstgöringen.

Ulla Sundberg avgick 1957 och Maud Nilsson tillträdde istället.

I augusti 1959 hölls ett internationellt unglottaläger i Torquay i sydvästra England. Ulla-Britt Sundberg var där från vår kår. Lägret pågick i fjorton dagar i Torquay och några dagar var de på besök i London. Unglottor från Danmark, Norge och England var också med.

Margareta Anderson, aktiv unglotta, bland annat i idrottsliga sammanhang, tog över unglottaledarskapet 1959.

När sedan Wivi Wallin skulle ta över efter Margareta Anderson uppstod ett problem. När hon skulle gå ungdoms­ledarkurs hade hon ingenstans att lämna sin hund. Detta ordnade sig då kåren hjälpte till med utackordering av hunden under veckan.

1964 höjdes kårens bidrag till unglotta­avdelningen till 300 kronor.

Senare under sextiotalet hade unglottaavdelningen sina träffar på Ringen

i Edsberg. Karin Kyhlberg var ordförande och Eva Danielsson vice ordförande, 1967 hade unglottorna ett läger i Kolartorp. Där övades de i rapport- och ordonnanstjänst. Antalet unglottor var nu arton stycken. Sommaren 1967 var sju unglottor anmälda till kurs under sommaren.

Eva Danielsson blev 1970 vald till andre suppleant i Statens Ungdoms­råd. Hon satt där som representant för SLK. Hillevi Gustafson valdes till unglottaledare 1972.

Lottadagen den 10 september var upp­takten på det nya arbetsåret och ett led i utbildningen.

På sjuttiotalet gick det trögt. Avdel­ningen lades ner 1979 då det bara fanns en enda unglotta.

Verksamheten tog fart på nytt 1982 då Susanne Sjölin blev unglottaled­are. Under några år var avdelningen mycket aktiv och stod bland annat för luciatåget på våra luciafester. Susanne aktiverade medlemmarna med kurser och studiebesök fram till 1986.

Därefter blev unglottaavdelningen på nytt vilande ända fram till vintern 1990. Då var ålderssammansättningen mellan cirka 15-25 år. Man kallade sig unga lottor. Anna von Brömsen valdes till unglottaledare, men ersattes hösten 1990 av Tina Dolk, då Anna flyttade till Göteborg. Avdelningen var mycket livaktig. De hade föredrag, ordnade studiebesök, tränade för Luciafirande på K1 och mycket annat. Den 28 oktober 1990 stod sex unga lottor fanvakt utanför Sollentuna kyrka vid kyrkans 800-årsjubileum. Inslaget med vajande fanor var mycket uppskattat av både biskopen och de som deltog i kyrkan. Inför vårt femtioårsjubileum 1991 tränade de flitigt för att vara med och underhålla på jubileumsdagen.

Utbildning och rekrytering
Lottarörelsens huvudsakliga uppgift är ju att informera, rekrytera och utbilda så många som möjligt till att bli lottor.

På fyrtiotalet kunde vi utbilda oss inom sjukvård, materialtjänst eller förplägnadstjänst. Att utbilda en lotta militärt i dag kostar många tusen kronor. I mitten av fyrtiotalet kostade det fyra kronor att gå en kokvagnskurs under fem dagar.

För att underlätta för kårfunktionärerna ordnades kurser i mötesteknik, kassaförvaltarutbildning, ledarutbildning även för unglottaledare. Denna typ av kurser har även utökats till att gälla informationslottor, sekreterare bland annat.

Under femtiotalet utbildades många lottor i expeditionstjänst, signaltjänst, kust- och luftbevakningstjänst. Därefter har antalet tjänstegrenar utökats. Kåren, som är en blandkår, rekryterar lottor att utbilda sig inom alla tre försvarsgrenarna Armén med Hemvärnet, Flyget och Marinen. Många av våra medlemmar kan inte utbilda sig militärt, eftersom de i sitt civila arbete redan är krigsplacerade. De är med ändå, för den goda sakens skull.

Rekrytering kan gå till på många sätt. Att prata om lottorna bland arbets­kam­rater, vänner och bekanta är ett. Att dela ut informationsblad, “flygblad”, bjuda in till informationsträffar är en annan. Under åren har vi varit i skolor, på torg, bjudit till informationsträffar och informerat. Satt upp affischer i banker och affärer och på kommunens anslagstavlor.

Under åttiotalet ordnade riks- och länsför­bundet centrala kampanjer där vi var med och på vårt håll bjöd in­t­­res­serade till speciella informations­kvällar. Vi har fått många nya medlemmar som också utbildat sig i någon tjänstegren. Detta har bland annat inne­­­burit att vi vid fyra tillfällen under åttiotalet skaffade oss inteckningar i vand­ringspris för flest utbildade lottor under året. Två gånger för flyget, en gång för marinen och en gång för armén. Vandringspriserna delades ut på förbundsstämman i november månad.