Ett kåseri av Anna Grönvall, 
Sollentunalotta sedan 2009

Vem kunde tro att jag skulle vara med i lottakåren? Jag hade nog egentligen inte riktigt vetat vad lottakåren är, utan istället hade jag gjort mig en egen bild. Jag hade nog trott att det var en grupp äldre damer som träffades och sitter och stickar och virkar.

Men så ringde Ingrid en dag och tyckte att jag skulle gå med – hon trodde att det var något för mig – och Ingrid stämmer verkligen inte in i bilden av en gammal gumma som sitter och stickar.

Fortfarande lite tvivlande gick jag ändå på ett möte, och … insåg att min bild nog behövde revideras en hel del. Tyvärr tror jag nog att många fler skulle trivas fantastiskt bra i vår förening utan att de vet om det – det finns nog fler som behöver justera sin bild av lottakåren.

Efter att nu ha varit med i drygt två år skulle jag säga att lottakåren är en möjligheternas förening. Den rymmer en massa olika människor med olika bakgrund, olika liv och olika intressen.

I lottakåren kan du välja den mili­tära sidan med möjlighet att lära dig storköksmatlagning, eller spana på flyg­plan. Eller så kan du välja den civila sidan med FRG och krishantering, och det är något som ligger mig varmt om hjärtat. Sedan kan du ju faktiskt vara med för att få umgås med ett gäng trevliga människor.

Personligen tycker jag det är fantastiskt att få ett så stort nätverk, och att kunna gå på intressanta kurser. I och med att det är vi i före­ningen som bestämmer vad vi ska göra när vi träffas, vilka gäster vi ska bjuda in och vart vi har lust att gå på studiebesök, så får man ju intressantare aktiviter ju mer aktiv man är i själva planerandet.

Vill man, så kan man vara väldigt aktiv i vår lottakår – och vill man så kan man vara mycket mindre aktiv, och det kan skifta beroende på hur man har det i livet i övrigt.

Men hur i hela friden hinner ni med att gå på träffar på torsdagar och julfest och julmarknad och vårutflykt? Tja, det är ju inte så att jag inte har annat för mig… jag har också barn med aktiviteter och föräldramöten, och ett jobb, och en familj som vill umgås. Men mitt i all stress är det faktiskt som ett litet andningshål dit stressen inte når. Går man på torsdagsträffarna så får man helt enkelt lite extra energi.