I maj åkte tolv lottor från Sollentuna lottakår på kårresa till Bosnien. Under en intensiv vecka fick vi träffa lokalbefolkningen och höra deras berättelser om livet under Balkankriget på 90-talet, vi besökte platserna där det hände och fick se med egna ögon hur grymt krig är. Men också hur människors överlevnadsinstinkt alltid hittar ett sätt att återuppbygga det som är trasigt och gå vidare. 

Efter hemkomst satt jag fortfarande kvar med massa frågor om kriget och Balkan, så bara en månad senare åkte jag tillbaka. Under fyra veckor tågluffade jag runt på Balkan och såg mer av detta områdets historia. Ett av de starkaste minnen jag har från resan, är besöket i staden Vukovar i Kroatien. Under 87 dagar belägrades staden av den jugoslaviska armén och paramilitära styrkor från Serbien (som man ser på andra sidan av floden). Upptill 12 000 raketer och granater föll över staden, med resultat att Vukovar var den första europeiska stad som blev totalförstörd sen andra världskriget. Detta gör att staden kallades Kroatiens Stalingrad. Vukovar utsattes även för etnisk rensning av den icke-serbiska delen av befolkningen.

Mitt första möte med denna stad var den slitna betongbyggnad några kilometer utanför centrum som utgjorde järnvägsstationen. Utan en taxi i sikte började jag gå mot centrum, och jag såg direkt att även om byggnaderna i området var återuppbyggda, hade många fortfarande synliga spår efter kriget. Gamla kulhål och spacklade skador vittnade om stadens öde. 

De flesta ’turistattraktioner’ som finns i staden, har med kriget att göra. Mitt första stopp var sjukhuset där patienter och anställda hade blivit tillfångatagna för att sen massakreras på en gård utanför staden. Sjukhuset var fortfarande i drift, så jag gick genom väntrum där det satt patienter och väntade. Inga skyltar fanns, så jag gick genom långa korridorer för att komma så långt ner som möjligt, då jag visste att det museum som skulle finnas, låg i källaren. Till slut kom jag till en lång, dunkel korridor, som tagen ur en klassisk skräckfilm från ett nerlagt mentalsjukhus. Bombhålet i taket var fortfarande öppet. Inuti rummen fanns många vita gipsfigurer i full storlek som stod, satt och låg i sängar som människorna sannolikt gjorde under belägringen. Jag är inte så lättskrämd, men där inne fick jag ståpäls. Som sagt, det kändes som att vara mitt i en gammal skräckfilm. I ett av rummen stod några ljus på ett bord i mitten, alla väggar var täckta av förvridna speglar, och ett ljudband läste upp namn efter namn efter namn på offren. På en tv-skärm rullade ett nyhetsreportage med människor som hade sökt skydd på exakt denna plats. Jag var helt ensam i museet, inga andra besökare eller ens anställda. Jag var glad när jag kunde lämna stället bakom mig.

Nästa stopp var det sönderskjutna vattentornet som har blivit en symbol för Kroatiens frigöringskrig.  Tornet hade ingen strategisk betydelse men på grund av den kroatiska flaggan ovanpå blev det gång efter gång beskjutet. Trots detta står det kvar än idag som en symbol för folkets frihetskamp. Och kroatiska frihetskämpar såg till att en ny flagga alltid hissades, mitt under brinnande krig, när den gamla blev förstörd. På kyrkogården The Memorial Cemetery of Homeland War Victims några kilometer utanför staden vilar militära och frivilliga frihetskämpar, unga kvinnor och män som knappt hade börjat sina liv. Många torterades till döds. Där finns också offren från en massgrav som hittades i området, under ändlösa rader med vita kors. 

Mitt sista stopp för dagen var platsen för Ovcaramassakern, på en gård ca en mil utanför Vukovar, där patienter och anställda från sjukhuset fördes för att möta slutet. En minneshall och litet museum finns på platsen, och guiden såg mig komma inrullande på sparkcykel. Han blev förvånad över att jag hade sparkat hela vägen från centrum och så rörd över att jag hade lagt ner så mycket tid och arbete på att komma dit, att han gav mig the grand tour av platsen. Han berättade personligt om hur han hade flytt som femåring tillsammans med sin mamma och sina syskon, och hur han återvände efter kriget, återuppbyggde sitt hus och sitt liv, och nu bor där med sin familj. Han berättade att varje generation av män i hans familj hade upplevt krig – hans farfar tillfångatogs under Andra världskriget, hans pappa satt i koncentrationsläger under Balkankriget och hans själv måste fly. Han hoppades på en bättre framtid för sina barn, men han trodde tyvärr inte att Balkan någonsin kommer att få varaktig fred. Hans ord när vi skiljdes var: ”Thank you for coming. Please tell our story. ”.

Vukovar, illustrerad av vattentornet, är fortfarande idag symbolen för Kroatiens frihetskamp, och de flesta större kroatiska städer har en gata uppkallad efter staden. På soldatgravar i övriga delar av landet kan man ibland hitta texten ’Vukovar-veteran’. Staden har fått sin plats i populärkulturen, bland annat bodde karaktären Luka Kovac i tv-serien Cityakuten (E.R.) i Vukovar under kriget, och det var där han förlorade sin familj. Och Slaget om Vukovar ingår i handlingen i boken Frälsaren av den norska författaren Jo Nesbö. 

Sonja