ur arkivet

Om en ny bok av Annika Holmberg som visar vilken himla tur vi har som inte bodde i Sollentuna för 150 år sedan. 

Det sägs ofta ”att det var bättre förr” – men det är fel. Inte nog med att det var sämre förr, det var faktiskt ofantligt uselt, och det alldeles nyss. Det är en insikt som ständigt återkommer när man läser Annika Holmbergs nyutgivna bok om Sollentunas historia.
Boken – ”Mamsell Cooper, magister Göransson och alla de andra” – handlar om de senaste 150 åren i Sollentuna. Utgångspunkten är 1863 – året när Sollentuna blir ”kommun”. Redan här blir boken i det närmaste unik. För när Sollentunas lokala historia ska berättas så läggs fokus oftast på tiden fram till 1900-talets början. När till exempel Hembygdsföreningen för några år sedan gav ut en historiebok så handlade allt, utom de sista skälvande sidorna, om tiden fram till de sista åren på 1800-talet – och det är ju lite märkligt med tanke på att det är först under de senaste 100 åren som det egentligen har hänt något.

Sollentunas tidiga historia består av ett knappt tusental personer som lever i ofattbar misär och stort armod under några tusen år, sen kommer järnvägen. 1866 börjar tågen stanna i Rotebro och där kan man ana de första tecknen på en kommande dräglig tillvaro. 

Sollentuna är då fortfarande obygd – med stora levande jordbruk och ogenomtränglig skog. Men nu börjar det hända grejor. På 100 år ökar invån­arantalet med 6 300 procent. Trettontusen nya lägenheter i flerbostadshus (det allra första byggdes för övrigt så sent som 1946). Ungefär lika många villor och småhus tillkommer. Djärva projekt som Servicehuset på Malmvägen, atomskyddsrummet Elefanten och den helt nya mönsterstadsdelen Edsberg med plats för 17 000 invånare (sic!) förverkligas. 

Men är verkligen ”ofantligt uselt” en rättvis beskrivning? Sverige fram till mitten av 1800-talet kan i allt väsentligt likställas med talibanernas Afghanistan – om inte värre. Medellivslängden i Sverige var då ungefär 40 år, i dagens Afghanistan är den i alla fall över 45. Offentliga avrättningar, offentliga spöstraff, straff för den som arbetar på religiösa helger och skamstraff för den som sprider ”villfarelser om den rätta tron”, gifta kvinnor är omyndiga och därmed utan rösträtt – och nu talar vi naturligtvis om den tidens Sverige. Dåligt väder; då slog skörden fel och maten tog slut. En allmän svältkatastrof inträffade så sent som 1867 – och tusentals svenskar svalt ihjäl. Då gav folk i stora skaror upp den här skiten och flydde till Amerika. 

Allt det vi tar för givet i dag – brandkår, sociala skyddsnät, barnomsorg, bibliotek, miljöskydd, ordnad utbildning, gator, vatten ur kranen, avlopp (som dessutom renas och inte skickas rakt ut i Norrviken och Edsviken) – för att ta några exempel – har tillkommit under 1900-talet. 

Det är i grunden historien om hur ett u-land blir ett i-land på inte ens fyra generationer, som Annika Holmberg nu berättar i sin ambitiösa bok. En berättelse som bygger på fantastiskt seriös arkivforskning – och där inte minst den oklanderliga omsorgen om detaljerna gör boken till given läsning för alla med det minsta intresse för den närmaste omgivningens historia. 

Kapitlet, som utgör den sista femtedelen, i kommunarkivarien Annika Holmbergs nya bok har rubriken ”Från landsbygd till stadsbygd”. Det handlar om hur de olika kommundelarna befolkats – hur villastäderna kom till, hur kommunen planerades och hur husen byggdes.

Björn Bergqvist