i begynnelsen

Efter istidens slut för 7000 år sedan låg Sollentuna fortfarande till största delen under havsytan.

Snabbhistorik
Sollentuna kommun har inte delats eller lagts samman med någon annan kommun i samband med de omfattande kommunreformerna på 1950- och 1970-talen. Den omfattar i princip gamla Sollentuna socken, som inrättades som landskommun år 1863, med undantag av smärre gränsändringar. År 1929 bildades i kommunen i Norrvikens muncipalsamhälle. Detta upphörde 1944 när Sollentuna landskommun ombildades till Sollentuna köping, vilket kvarstod till kommunreformen 1971 då köpingen ombildades till Sollentuna kommun.

KÄLLA: wikipedia

Först under yngre stenålder (3000-1500 f Kr) hade landhöjningen fört upp så pass mycket av Sollentuna att här var ett sorts skärgårdslandskap. Någon fast bosättning torde inte ha funnits trots vissa fynd av stenyxor och ett par flintdolkar.

Att Sollentuna blev befolkat och bebyggt från åtminstone sen bronsålder (800-500 f Kr) kan utläsas av gravfynd. Under slutet av järnåldern (600 f Kr-1060 e Kr), dvs vikingatiden, slog människor på allvar sig ned i trakten, vilket de många gravhögarna från den tiden vittnar om. Den största gravhögen, Kungshögen eller Kung Agnes hög tillkom under denna tid, liksom Sollentunas sju fornborgar vilka började byggas som skydd för befolkningen. Under vikingatiden började även runstenar resas i Sollentuna som bestående minnen från den sista hedniska och den första kristna tiden. Uppland är för övrigt världens runrikaste landskap med sina över 1 000 ristningar. Sollentunas nio bevarade och två försvunna är kanske inte så imponerande jämfört med de som finns i grannsocknar som Täby och Vallentuna.

Vid vår tideräknings början (Kristi födelse) hade större delen av åkermarkerna i det centrala Sollentuna kommit över vattenytan. Nu snördes förbindelsen av mellan havsviken Edsviken och den nordliga Norrviken genom edet (näset) vid Edsbacka. Fortfarande fanns sjöleden kvar mellan Norrviken, Edssjön och Mälaren. Edsbacka blev nu en viktig nyckelort för samfärdsel och handel med de förnämsta städerna i äldsta tid, Sigtuna och Uppsala. Avsnörningen gjorde att Edsbacka blev en plats för in- och utskeppning. Bruket att rulla farkosterna på stockar (jfr kommunvapnet) mellan sjöarna avtog som resultat av den fortgående landhöjningen, i stället blev omlastningen av gods från båt till kärror och släpslädar allt vanligare. Alla vägar ledde till Edsbacka under vikingatid, inte bara sjöledes. Den urgamla landsvägen längs rullstensåsen från söder till norr passerade också Edsbacka liksom vägar från Fresta, Täby och Vallentuna.

Under den katolska delen av medeltiden (1060-1521) segrade kristendomen över den gamla asatron. Det byggdes kyrkor och socknarna blev till. Den första kyrkan i Sollentuna var förmodligen en träkyrka på Tuna gårds mark. I slutet av 1100-talet (ca 1190) byggdes den första delen av gråstenskyrkan på höjden vid Norrvikens strand: tornet med metertjocka granitväggar och långhusets västra hälft. Kyrkan blev häradets viktigaste kyrka, en s k tillflyktskyrka. Dit skulle man i orostider kunna rädda undan kvinnor, barn samt ett förråd av livsmedel och andra förnödenheter. Det kraftiga tornet med tre våningar fungerade som ”skyddsrum”.

Sollentuna socken omtalas i skriftliga handlingar första gången år 1287 (’de Solendatunum’). Bygden som blev socken sträckte sig från Svartinge i norr till Kummelby i söder. Det finns lite olika förklaringar till sockennamnet. Det sannolikaste är att socknen fick namnet Sollendatuna (Solenda Tuna), senare förkortat till Sollentuna. Den första leden i namnet, Sollenda, kommer från namnet på trakten nordväst om Stockholm, som kallades Solland. De som bodde där kallades solländare. Sollendatuna betyder alltså ”solländarnas Tuna” (till skillnad från bl. a. Vallentuna -”valländarnas Tuna”. Efterleden ”-tuna” talar om att detta var en viktig plats, en befäst plats. Ordet är besläktat med ett keltiskt ord ”dunum”, som betyder just befäst plats eller borg. En rad uppländska orter slutar på -tuna: Skepptuna, Håtuna, Antuna, Sigtuna. Alla ligger vid urgamla vattenleder från havet in i det centrala Uppland med kult- och handelsplatser som Sigtuna och Uppsala.

Sollentuna var under medeltiden en utpräglad jordbruksbygd, en ganska typisk mellansvensk bondesocken. Här fanns inte ett enda adelsgods men väl några frälsehemman som betalade skatt till adelsmän i andra socknar. Man vet inte men kan anta att omkring 300 personer bodde här under medeltiden, och alla levde av lantbruk.

Sollentunas centrala och strategiska läge vid stora genomfartsvägar var orsaken till att trakten vid flera tillfällen under medeltiden blev skådeplats för riksviktiga uppgörelser.

”Fördraget i Edz Wiik” den 15 april 1371.  Striden stod mellan tyskt och nordiskt inflytande i Sverige. 

Rotebro skans blev platsen för flera härläger under de oroliga tiderna i slutet av medeltiden:

Slaget vid Rotebro den 28 september 1497, som förlorades till danskarna och den sista striden 1521 under Gustav Vasas befrielsekrig mot danskarna.
Under Gustav Vasas regeringstid (1523-1560) kom reformationen och kyrkans ekonomiska makt bröts genom reduktionen 1527 (Västerås recess). I Sollentuna reducerades det mesta av kyrkojorden och blev kronojord. Kronojorden bruk­ades av kronobönder (landbönder/arrendatorer) medan bönder på egna gårdar kallades skattebönder. Vid mitten av 1500-talet fanns i Sollentuna 25 skattebönder, 24 kronobönder och fem torpare, dessa brukade de minsta smågårdarna. Befolkningen vid denna tidpunkt var 400 personer för att i slutet av 1500-talet ha ökat till närmare 450.

Samtidigt med omdaningen av kyrkan genomförde Gustav Vasa en världslig förändring genom att skapa en fast förvaltning med fogdar som helt styrdes av kungen. Reformerna skedde inte utan opposition, inte minst från allmogen (Dalaupproret och Dackefejden). Upproren kuvades dock och på riksdagen 1544 befäste Gustav slutligt sin maktställning, då Sverige förklarades som arvkungadöme.
För att få inkomster till staten genom en någorlunda rättvis beskattning lät Gustav upprätta register över alla jordegendomar på landsbygden. Dessa så kallade jordeböcker har blivit viktiga källor till kunskapen om vår inrikeshistoria.
Ett exempelpå Gustav Vasas sinne för det praktiska kan vara hans försök att återställa den igenslammade gamla segelleden från Edsviken till Edssjön. Han lät rensa upp ån mellan sjöarna Norrviken och Edssjön och Mälarviken Skarven. Sedan gjorde han förberedelser för att ”med all makt och alla konster” bryta en led genom edet som skiljer Norrviken från Edsviken-havet. Idén blev aldrig verklighet. Det blev inte heller den kungsgård han tänkt bygga på Sollentunaholm som rastplats under de kungliga resorna till Uppsala. På Gustavs sista resa till Uppsala den 17 december 1560 blev Sollentuna kyrka ovanför holmen hans rastplats för en natt. Om detta vittnar  en minnestavla i Sollentuna kyrka.

Förutom jordbruket och kreatursskötseln i Sollentuna blev Edsbacken (Edsbacka) under 1500-talet och början av 1600-talet ett centrum för träkolsbränning, beroende på riklig skogstillgång och goda sjöföbindelser med Stockholm. Namnet Kolartorp vid Rösjön påminner oss om denna storhetstid som kolningscentrum.

Under 1600-talet, som var Sveriges stormaktstid, började adelsmännen köpa jord i Sollentuna. Detta behov av händigt belägna gårdar för de makthavande under stormaktstiden har i hög grad präglat Sollentuna. Mer än 30 gårdar som tidigare tillhört självägande bönder kom att övergå i adelns ägo. Bönderna brukade fortfarande jorden men betalade arrende till adelsmännen.

Några av de första gårdarna som fick nya ägare genom köp eller förläning av kungen var Kummelby, Hersby, Viby och Gillberga. Sollentunaholm blev under 1640-talet ett säteri genom riksrådet Johan Berndes (1603-52) insatser att inköpa Sollentunabyns frälsegårdar, Viby säteri, Ytterby och till sist Gillbergagårdarna. Johan Berndes blev landshövding i Kopparbergs län på 1640-talet och vistades mest  i Falun. Under hans ämbetstid hade Falu koppargruva sin högkonjunktur. Strax före sin förtidiga död utnämndes han till överståthållare i Stockholm. Vid utbyggnaden av Sollentuna kyrka till släktens gravkyrka skänkte han kyrkan en rad fasta och lösa inventarier.
Sollentunaholmsgodset ärvdes sedan enbart på kvinnolinjen i drygt 200 år. Den sista i raden av dessa kvinnor var Annette von Axelsson (1763-1830). Hon var gift med Edsbergs arvtagare Per Alexander Rudbeck. De två kom på så sätt att bli ägare till praktiskt taget hela socknen. Dottern Anna Sophia (1806-61) blev den som ärvde Sollentunaholm och Viby. Sollentunaholm bytte ägare ett antal gånger för att 1889 slutligen säljas till Stockholms Norra Jästaktiebolag, som lät bygga sin jästfabrik på Tallbacken, halvön norr om herrgården.

Sollentunas största och viktigaste sätesgård har varit Edsberg (i början kallat Edsbacka). Det var den stora jorddrotten i Uppland, riksskattemästaren Gabriel Bengtsson Oxenstierna som 1638 började köpa upp hemman i Sollentuna och angränsande socknar. Snart ägde Oxenstierna hela 24 hemman på de bördiga slätterna vid Edsviken. Det räckte till att bilda Edsbacka gods med sätesfrihet (befrielse från allmänna skatter), vilket stadfästes 1648. Då måste också en sätesbyggnad ha byggts på stranden längst inne i Edsviken, men  redan 1635 fanns där en byggnad uppförd av Oxenstierna. Olof von Dalin gjorde 1743 en laverad tuschteckning av detta lilla men eleganta trähus.

Edsberg var i familjen Oxenstiernas ägo till 1712 då det övergick till baron Gabriel Ribbing för att 1757 säljas till friherre Thure Gustaf Rudbeck (1714-86). Rudbeck var sonsons son till den berömde uppsalaprofessorn Olof Rudbeck. Thure Gustaf gav för övrigt sitt namn åt Tureberg, tidigare Bagare by, som med tiden blivit en stor utgård till Edsberg. 

Det oxenstiernska trähuset vid Edsberg var gammalt och visade sig snart vara för litet för den stora familjen Rudbecks behov. De gamla träbyggnaderna revs och ett nytt hus i sten uppfördes på den gamla huvudbyggnadens grund.

Ätten Rudbeck ägde sedan Edsberg under 200 år. Den siste ägaren var friherre Reinhold R:son Rudbeck. 1955 övertar Sollentuna köping Edsbergs slott. En stor del av Rudbeckarnas samlingar skänktes till Sollentuna hembygdsförening. Reinhold Rudbeck såg också till att det stora släkt-och gårdsarkivet från Edsbergs säteri, Edsbergsarkivet, skänktes till Sollentuna kommun och numera förvaras i ett särskilt rum i kommunarkivet i Turebergshuset.

I övrigt utvecklades lantbruket i Sollentuna under 1800-talet, sommarnöjen började anläggas och trafiken moderniserades med ångbåt på 1850-talet och järnväg några år senare. Folkmängden började växa från omkring 800 personer vid 1800-talets början till närmare 1 300 vid dess slut.

Härmed har vi också nått året 1863 och Sollentuna blir kommun, vars 150-årsjubileum firas i år, 2013!

Olle Ågren

Källor: Wikipedia, Nils Göransson, Vår hembygd Sollentuna, 3:e omarb upplagan, 1970, Åke Eriksson, Sollentunaliv, Norstedts, 1976, Anna-Lisa Nyreröd, Sollentunaboken, Skrift nr 15, Sollentuna Hembygdsförening,1996, Annika Holmberg et al, Edsbergs slott – Sollentunas krona, Sollentuna kommun, 1997