Tänk dig att se ut som alla andra i en stad, men ändå inte kunna prata samma språk eller kunna de kulturella koderna...

Så kan det vara för den som adopterats till en helt annan kultur när man sen kommer ”hem” till sitt födelseland för att hitta sina rötter.

Det var en av de saker vi pratade om på adoptionskvällen hos lottorna, när Sonja och hennes kompis Hanna Sofia Johansson som adopterats från Sydkorea till Norge respektive Sverige. Nu är de vuxna och har liksom många andra i deras situtation vänt upp och ner på många arkiv för att få reda på vad som egentligen hände, då när de var små och skickades iväg till fjärran land.

Själv har jag inte tänkt så mycket på det där med adoptioner, även om det skrivs mycket i tidningar, tv-kanalerna gör business på det, forskarna forskar, skvallertanterna skvallrar... precis som det är med allt annat som berör personliga öden. Så att få höra någon som själv är adopterad och som hittat sitt eget ursprung, samlat fakta, samverkat med andra adopterade kändes som en otrolig chans att få veta mer, utan att färgas av massmedias sensationslystnad.

Vi lyssnade och pratade, funderade och filosoferade kring frågor som: är det bara en misstolkad form av att vara ”snäll” att rika länder tar emot barn från fattiga länder, borde vi ge bistånd till föräldralösa barn i deras hemländer istället för att frakta dem världen runt, kan ett land där man föraktar dem som föds med sjukdomar och missbildningar utnyttja internationella adoptioner som en form av rashygien? Eller är det helt enkelt så, att det finns föräldralösa barn och barnlösa föräldrar och på något sätt försöker ödet föra dem samman och i vår tid sker det enklast genom adoptioner??

Svaren uteblev nog, men när det gäller de riktigt stora frågorna som är unika för varje individ så tror jag att det kanske är bättre att veta vilka frågor och aspekter man skall tänka på innan man dömer, innan man får en fast åsikt i frågan. För jag tror inte det finns ett beständigt rätt eller fel, för eller emot. Vi har ingen rätt att tycka att den som blivit adopterad är otacksam genom att vilja ta reda på sitt ursprung, lika lite som att tycka att det är fel av barnlösa föräldrar att hitta sitt hjärtas barn i ett barnhem i ett land långt, långt borta.

Martina