Jag blev lotta tack vare en kopp choklad

​- kanske inte riktigt men det var så det började
När jag läser Sollentuna lottakårs jubileumsbok, vilken jag mycket uppskattar och även min make som var hemvärnsungdom i Sollentuna på 1950-talet, börjar jag fundera på hur min bana inom Försvarsmakten började. Jag antar att mycket i livet beror på en slump. Så var även detta.

Året var 1956. Jag var 13 år och på väg till min 14e födelsedag. Det var höst i Malmö. Jag gick i 3e klass på Högre Allmänna Läroverket för flickor i Malmö. En skola som mest bestod av kvinnliga, de flesta ogifta, lärarinnor/adjunkter. En och annan förskrämd man hade hittat dit. Men de var inte i majoritet. Och framför allt BARA tjejer. På skoldanserna var det mycket spännande då vi träffades i gymnastiksalarna på de olika läroverken. I vår värld var pojkar som ufon, de fanns men de var en annan djurart. Som tonåring var jag fruktansvärt blyg. Frågade de i skolan vad jag hette så rodnade jag och fick med möda fram mitt namn.

DÅ, denna höst kom en inbjudan från något som hette Malmö Marinlottakår. Man inbjöd unga flickor till en informationsträff i sina lokaler vid Stortorget i Malmö och lockade med varm choklad. Min kära moder, som ville sin dotter väl, tyckte att detta kunde vara spännande för mig. Själv hade hon ingen anknytning till lottarörelsen men tyckte det var bra för mig i de ”jobbiga tonåren” att få en ”meningsfull” fritid. Några år senare engagerade sig min lillebror i Malmö Frivilliga Brandkår. Han är fortfarande aktiv, numera i Ystads Veteranbrandkår.

Med darrande ben tog jag mig till lokalen, gick upp för trapporna med klappande hjärta och kom in i lokalen. Där blev jag varmt mottagen och hittade en klasskompis. Sedan började det. Det var fler tjejer som jag kände, vi blev väl omhändertagna och blev ett svetsat gäng som genomgick unglottornas alla ”stjärnprogram”, ungdomsledarutbildning och sedan den militära utbildningen. Vi var ”premiärelever” på KA4 i Göteborg på Radarskolan 1960.

De följande åren blev det lottaskolor varje sommar. På den tiden var det tre veckors utbildning. För mig gällde det stridsledningstjänst. Detta hindrade inte mig från att tjänstgöra som förplägnadslotta och husmor på SVK9 (Sjövärnskåren i Limhamn). Vid alla krigsförbandsövningar i södra Sverige dök vi ”Malmölottor” upp.

Åren följde, jag flyttade från Malmö till Stockholm, träffade min blivande make, vi gifte oss och fick barn. Under åren fram till 1996 var jag Marinen trogen. Men på grund av det dåliga utbudet av övningar, och med viss press från min make, den gamle hemvärnsungdomen som var med att bygga Försvarsgården i Sollentuna och även var adjutant till prins Bertil vid invigningen 1957, som ansåg att Hemvärnet var något att satsa på, avslutade jag min marina bana och blev hemvärnslotta. Något som var otänkbart på 50-talet. Hemvärnslottor fanns knappt i Malmö och de som fanns var mest ”gamla tanter”.

Det som sporrade mig var kontakten med ”Roslagsmarschen” då jag knöt många trevliga kontakter med Hemvärnet. Vid millennieskiftet, då Hemvärnet omorganiserades, hamnade jag på det dåtida Hemvärnsbataljon Nord, som informationsbefäl, det första i Hemvärnet. Min dåvarande stabschef drog mig under en övning in i konferensrummet på bataljonsstaben och presenterade mig stolt för chefen för dåvarande Stockholmsavdelningen Överste 1 Kim Åkerman med orden: ”Överste, får jag presentera vårt kvinnliga informationsbefäl?” Kim Åkerman, som jag sedan haft mycket bra kontakt med bland annat under Frivilliga Försvarets dagar på Raoul Wallenbergs Torg 2004-2007, log och såg road ut. Jag vet inte om det var att jag var informationsbefäl eller om det var det att jag var kvinna. Det har under åren varit mycket trevligt att samarbeta med honom.

Redan 2000 då Hemvärnet omorganiserade startade tidningen Hemvärnsnytt. Det var en tidning för Hemvärnssoldater i Livgardesgruppen. Jag blev lokalredaktör för min bataljon och levererade ett stort antal artiklar och foton under åtta år. Då avgick redaktören och jag blev tillfrågad om att ta över.

Själv kände jag inte att jag hade all den militära kunskapen som jag anser behövs. Jag kan göra en tidning, jag kan fotografera, jag kan skriva artiklar men jag har inte den militära bakgrunden att jag ville ta ansvar som chefredaktör. Det löste sig ypperligt när dåvarande bataljonschefen i Stockholmsbataljonen major Thomas Widlund, som också är vice ordförande i Rikshemvärnsrådet och Rikshemvärnschefens närmaste man var intresserad av ett samarbete.

Efter sommaren 2008 avgick jag som informationsbefäl, ansökte om, och blev Veteran och sedan dess har Thomas och jag samarbetat på ett mycket bra sätt med den nya tidningen Hemvärnsnytt. Vi kan kalla den nya eftersom vi utökat den tack vare stiftelsepengar till Föreningen Livgardesgruppen Hemvärn både med färg och i omfång. Vi försöker spegla varierande teman som kan intressera våra hemvärnskamrater, vi åker ut på övningar av olika slag och kurser. Dessutom är jag som redaktör inbjuden som observatör till det nybildade Livgardets Hemvärnsråd. Naturligtvis utan rösträtt men jag har förmånen att få delta i Livgardets Hemvärnsråd som är en sammanslagning av de tre utbildningsgrupperna som ingår i Livgardet det vill säga Dalregementet, Gävleborgsgruppen och Livgardesgruppen där regementschefen på Livgardet är ordförande.

Det är fantastiskt att få träffa och lära känna gamla som unga hemvärnssoldater och försöka sprida information om det som till stor del är vårt nationella försvar.

Nu är jag själv en ”gammal tant” (om man tittar på personbeviset men som jag inte fattat än) men aktar mig noga för att komma med pekpinnar. Stöttar gärna yngre i rekrytering och vill framföra information. Men jag ska inte stå i främsta ledet utan hålla mig i bakgrunden. Och framför allt inte säga ”Det var bättre förr!”

Det har jag fått höra själv så många gånger.

Även om jag inte är aktiv i föreningslivet så är jag glad att höra till en lottakår som är aktiv och har man varit lotta i 56 år är det svårt att sluta.

Agneta Cedervall